Konsert
Kammarmusikföreningen
Linnea Andreassen, mezzosopran och Michael Engström, piano.
Missionskyrkan, måndag
Linnea Andreassen återvände på måndagskvällen till Uppsala där hon är född och uppvuxen för en solokonsert med pianoackompanjemang. Som sjuåring deltog i ett skolsångspel (just i Missionskyrkan!) men sedan dess har det inte blivit något framträdande här. Det har dröjt alldeles för länge, kunde måndagskvällens publik konstatera.
Linnea Andreassen har en mjuk och behaglig röst som lämpar sig för alla genrer. Hon presenterar sångerna personligt och humoristiskt och redogör för deras innehåll så väl att man knappast saknar utskrivna sångtexter. Hennes tolkningar är intelligenta och följer väl den tonsatta texten och hennes särdeles uttrycksfulla mimik hjälpte också publiken att förstå det hon sjöng om. Programmet var intressant och välkomponerat. Allt bidrog till att göra denna konsert till en härlig upplevelse. Temat var ”obesvarad kärlek”: sorgligt, men samtidigt mycket vackert.
En minikantat av Haydn inledde, ”Arianna a Naxos” byggd på den grekiska myten om Ariadne som överges av Theseus på ön Naxos. Cherubins aria ”Voi che sapete” ur Figaros bröllop samsades med två underfundiga, mindre kända sånger av Mozart, ”Der Zauberer” och ”Als Luise die Briefe ihres ungetreuen Liebhabers verbrannte”, De tolkades enkelt och okonstlat, och gestaltade pricksäkert de unga flickornas bekymmer. Två franska sånger i för kompositören Poulenc typisk stil med texter som säkerligen tillkommit under rusets påverkan tournerades med bravur och kanske en gnutta ironi. I Kurt Weills sång om ”Youkali”, landet som inte finns, kontrasterade det jazziga beguinetempot mot den melankoliska texten.
Den engelska kompositören Rebecka Clarke komponerade några sånger som framstår som juveler i hennes produktion för soloröst. Denna kväll fick vi höra ”The Donkey”, ”The Cloths of Heaven” och ”The Seal Man”. Texterna är noga utvalda och sångerna knyter an till kompositörens då något komplicerade kärleksliv. De återgavs mycket gripande. Konserten avslutades så med de åtta sångerna i Griegs ”Haugtussa”. Vackert och kongenialt med de poetiska texterna, ömsom lyriskt, ömsom dynamiskt.
Ett hjärtevärmande extranummer fick vi: ”Somewhere” ur West Side Story.
Ackompanjatören Michael Engström på piano var med sitt nyanserade spel en klippa genom hela programmet.