Det gav tydligen mersmak. Ja, alltså det där humorfyllda Guldbaggesamarbetet mellan komikern Petra Mede och de manusförfattande Uppsalaborna Per Wickström (Teater C) och Samuel Åhman, vilket nu resulterat i showen ”Den ofrivilliga divan – Petra Mede” som hade premiär på Maximteatern i Stockholm i fredags. En fullängdare – för första gången. Håller Mede verkligen för det?
Tja, Petra Mede är väl knappast den som “darrar på manschetten”, eller jag menar naturligtvis galaklänningen, som publiken lovas komma in under denna kväll för att se den verkliga Mede. För efter en publik på över 200 miljoner under Eurovision Song Contest, eller exakt 205 miljoner, även om Petra Mede mycket storsint höftar bort 5 (för det har en storslagen diva råd med), så är Medes driv och timing inte att ta miste på.
Ja, hon är vass, som vanligt. Och syrligt uppblåst där på scenen i sin egen förträfflighet. I sina divalater. Häcklar publiken på nästan Gardellskt manér. Inte minst då hon dyker ner bland stolarna och erbjuder olika sorters inspirationskort a la New Age, typ “skapa positiv energi”, “lev som varje dag vore den sista” eller när hon gör narr av Kay “välja glädjen” Pollaks hyckleri. Då är Mede som bäst den här kvällen.Men det är långt ifrån alltid, dessvärre har manusförfattarna tryckt in standup-showen under en räcka rubriker, som exempelvis tiggeri, socialt engagemang, invandring eller politik, för att nämna några. Det känns inte som Mede-stoff eller särskilt personligt, för politik, vilket Mede säger själv, vet hon ingenting om. Och det märks. Nu slarvas de viktiga ämnena istället bort, skämten ekar tomt, och faktiskt, när det kommer till ämnet kvinnomisshandel, rent av osmakligt.
Nej, alla kan inte ha olyckliga barndomar och bråddjup av smärta att gräva ur, även om det nog hjälper då det kommer till just komik. Men jag ska inte anklaga utan snarare gratulera Mede till hennes lyckliga uppväxt, som hon berättar om med sådan värme. För det är när det kommer nära som det blir riktigt bra, som när Mede karikerar dotterns Bolibompaserie Ranchen eller när hon imiterar sommarpratskollegorna Anita Ekbergs och Prinsessan Birgittas helknasiga program. Och som topping på det hela, med falsk stämma, sjunger någon av sina absurda sånger. Ja, då viker jag mig i bänken. Och flämtar efter mer.