Joyce Carol Oates nya roman ”Karthago” är en starkt skinande strålkastare, mäktig i sig själv men också ett svepande ljus över författarskapet. Ett sorts koncentrat, ett återvändande till miljöer, karaktärer och tematik som hon tidigare många gånger skildrat – här gestaltat med en överrumplande kraft. I ”Karthago” är hon helt enkelt i toppform, med en sprakande energi i dramatiken och språket, elegant fångat av rutinerade översättaren Ulla Danielsson. Oates har begåvning nog för att vara lekfull, även i denna i till stora delar kolsvarta berättelse där Irakkriget och dess konsekvenser är en bultande grundsmärta. Och där familjen utgör själva arenan, och speglar samhället och dess ofta våldsamma skuggsidor.
I centrum står Cressida, en klassisk Oates-karaktär; den unga, nerviga, begåvade kvinnan, på kant med strukturerna och med en föraktande syn både på världen och på sig själv. En dag är hon plötsligt borta, försvunnen från hemstaden Carthage och in i det vilda vidsträckta landskapet runt bergskedjan Adirondackerna i staten New York. Ingen vet vad som har hänt henne. Eller kanske någon? Kanske Brett? Korpralen som skadades i Irak, ”krigshjälten”, en gång Cressidas vackra systers fästman, nu sargad till kropp och själ efter ett attentat i Irak, en trasig människa som vandrar runt som en obekväm påminnelse om att det så fjärran kriget även drabbar amerikaner. Att kriget är nära, mitt i småstadsidyllen, och var och ens ansvar.
Och så har vi pappan, Zeno, en annan av Oates favoritkaraktärer: den dominanta, framgångsrika mannen som tjänar Amerika och med uppdrag att ta hand om sin familj. Men som misslyckas. Likt Zeno, som flåsande stapplar runt i reservatet, söker efter sin dotter, galen av hjälplöshet och frustration och över att se sin självbild gå i bitar. Som läsare faller man med honom, hårt ner på marken. Händelsen gör Zeno till en annan, på ont och gott. Vilket även gäller mamma Arlette och systern Juliet. Yngsta dotterns försvinnande präglar förstås hela familjen, alla tvingas ompröva sig själva.
Ja, ”Karthago” är också en roman om rollspel och identitet. Hur en omskakande händelser ruckar mönster. Eller hur vi tilldelar varandra egenskaper, trycker in i kvävande ramar, inte minst inom familjen. Som Cressida, som under uppväxten kallas ”den smarta” och ”den fula”, omdömen som fjättrar henne likt en tvångströja. Men också: hur rollspelet kan erbjuda möjligheter. Att göra något annat, bli någon annan – eller kanske mer sig själv. Byta namn och få ny frihet. Något som Oates själv för övrigt praktiserat genom hela karriären. Joyce Carol Oates, eller ”JCO”, är just hennes författarpersona. Eller en av dem, för hon skriver också under namnen Rosamond Smith och Lauren Kelly och tar då ut svängarna i andra riktningar. Som lärare och professor kallar hon sig Joyce Smith, eller möjligen Joyce Gross nu för tiden. Och jag föreställer mig att de olika namnen skapar olika krafter. Pseudonymen som ett sätt att få tillgång till ett större spektrum av styrkor och inte fastna i ett fack.
I ”Karthago” finns en särskilt spännande karaktär: ”Utredaren”. En förbryllande man, ständigt med nya identiteter, som skriver fräna rapportböcker om missförhållanden i USA. En man med glöd och vildsint frenesi i arbetet, högar med papper och arkiv och med en inbyggd kamera i armbandsuret för dolda fotografier. Han framstår som smått galen men extremt idealistisk och med en viktig agenda att rota i den amerikanska avskrädeshögen och riva upp frågor som annars ligger där och ruttnar. Och man lockas att läsa in Oates själv i porträttet, hon och ”utredaren” delar samma hängivenhet och politiska intention. Kanske är porträttet också en självironisk lek med den egna författarpersonan, en drift med den offentliga bilden av högproduktiva ”JCO”, ständigt med nya projekt på gång.
”Karthago” är värd superkaja, och det gläder mig. Jag var inte helt förtjust i hennes förra roman ”De fördömda”, visserligen fascinerande men överlastad och tung, och senaste ungdomsromanen ”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig” föll i mitt tycke isär. Men här är nerven tillbaka, den språkliga svetslågan och den djärva kompositionen, hittad i en lyckad återkomst till välkända trakter, karaktärer och tematik. Det är angeläget, överraskande och gastkramande – en Oatesroman när den är som bäst.