Orionteatern i Stockholm har premiär på Peter Weiss ”Rannsakningen” samma kväll som den tysksvenske multibegåvningen Weiss, just nu aktuell som konstnär på Uppsala konstmuseum, skulle ha fyllt 100 år. Bredvid romanserien ”Motståndets estetik” är ”Rannsakningen” förmodligen Weiss kändaste verk. En pjästext baserad på Auschwitzrättegångarna som hölls i Frankfurt 1963-1965. Pjäsen hade premiär 1965 och väckte genast stor uppmärksamhet. Bara några månader efter uruppförandet sattes den upp på Dramaten i regi av Ingmar Bergman.
Nu regisserar Peter Weiss dotter, Nadja Weiss, pjäsen på Orionteatern i samarbete med Dramaten. Texten är svårgestaltad, inte bara för att den är ett slags hybrid mellan ett dokumentärt och konstnärligt uttryck, utan framförallt för att den berättar om det närmast ofattbara – den värsta tänkbara mänskliga ondska. Pjäsen är indelad i elva ”sånger”, en referens till Dantes ”Den gudomliga komedin”. Det är en sorgens och skuldens oratorium, en nedstigning i ett av människan skapat helvete.
I Orionteaterns rymliga och luftiga lokaler står ett antal slitna gamla stolar utställda längs spelplatsens långsidor, där publiken som både vittnen, förövare och offer får ta plats. Den nyktert tillbakahållna och endast stundtals känsloutspelande ensemblen rör sig framför, bakom, mittibland och över oss. På ena kortsidan hänger två sönderbrutna tågrälsar ner från taket; inkörsportarna till helvetet. På den andra kortsidans vägg projiceras stundtals stora videoinspelningar som tillsammans med några stiliserade koreografier används för att bryta upp och skapa rytm i den annars ganska monotona rättegångsdialogen. Med i lokalen finns också en violinist som skapar isande, suggestiva stämningar.
”Rannsakningen” är som sagt svårspelad. Textens vittnesmål är så överväldigande starka att man inte får accentuera, gestalta eller göra för mycket som kan ställa sig i vägen för texten. Här lyckas man hålla sig precis på rätt sida om linjen. Uppsättningen känns värdig. Och värdighet, varken mer eller mindre, är vad texten kräver. Och vad vår värld behöver. I synnerhet i vår alltmer vulgära tid, när nynationalismen sprider sig som en farsot och demagogerna än en gång gör entré på världspolitikens scen. Just denna onsdagsmorgon, när jag skriver detta, känns det angelägnare än på länge att påminna om de enkla lösningarnas och det naggade människovärdets slutstation; detta fruktansvärda som vi aldrig får glömma.