När vågar vi påstå att något är sant? För huvudpersonen i Curtis Sittenfelds senaste roman ”Systerland” är svaret enkelt – när vi inte riskerar att göra oss till åtlöje om vi påstår det.
Romanen börjar med en jordbävning i Saint Louis där Kate bor med man och två barn. Jordbävningen är liten och till synes obetydlig, men dagen efter framträder Kates tvillingsyster Vi på nyheterna där hon, i egenskap av synskt medium, förutspår att ett mycket kraftigare skalv kommer att drabba staden. Kate skäms för sin systers plötsliga utfall men kan inte avfärda hennes förutsägelse eftersom hon vet att de båda har en förmåga att se in i framtiden.
Sittenfeld bygger romanen på en väntan på det stora skalvet. Det är ett smart berättargrepp som gör att författaren kan tillåta sig långa tillbakablickande partier utan att riskera att tappa läsaren. Trots att tillbakablickarna bitvis känns långtråkiga och spretiga med avseende på bokens tema hänger de obesvarade frågorna i luften och hindrar mig från att sluta läsa. Kommer jordbävningen? Vad händer med systrarna?
Huvudtemat i boken är den konflikt som uppstår när en människas sanna jag krockar med hennes föreställning om vem hon förväntas vara. Sittenfeld skildrar denna konflikt genom systrarnas olika sätt att förhålla sig till varandra, sin tillvaro och inte minst till sin ovanliga förmåga.
Kate, som från början heter Daisy, är irriterande mån om att framstå som normal. Hon verkar tro att hennes sanna jag, om det uppdagas, kommer att göra henne till åtlöje och ägnar därför stor ansträngning åt att dölja vem hon egentligen är. Hon skäms inte bara för sin klärvoajans utan också för sina föräldrar, vilket vid en första anblick kan verka märkligt. Visserligen är hennes far fåordig och hennes mor för det mesta sängliggande, men på vilket sätt gör det deras tillvaro mindre normal än andras? Varför är den något att skämmas för? Vems liv är måttstocken?
Svaret hittar vi i Kates tonår, då hon möter den välbärgade Marisa Mazzarelli som ser ut att leva den amerikanska drömmen. Marisa är dotter till en pizzakung och bor i ett stort hus med flipperspel och jukebox och när hon bjuder Kate, som vid den tidpunkten fortfarande heter Daisy, på sin fest känner sig Daisy så lyckligt lottad att hon väljer att gå trots att systern inte är välkommen.
Där blottas den stora skillnaden mellan systrarna och deras liv tar två olika riktningar. Efter examen byter Daisy namn till Kate, gifter sig med en någorlunda normal man och klassresan hade varit komplett om det inte vore för den där systern som envisas med att leva sitt eget liv som hon själv behagar.
Vare sig Kate vill eller inte finns systern hela tiden närvarande, som en ständig påminnelse om vem hon själv skulle kunna vara. Denna syster som är för tjock, klär sig fult och inte bara bejakar sin medfödda förmåga utan också väljer att berätta om den för hela världen. Om systern sedan är lycklig eller har rätt i sina förutsägelser spelar mindre roll. Det viktigaste av allt är att inte framstå som en knäppgök.
Till slut lär sig Kate sin läxa och poängen med berättelsen är därmed tydlig. Övertydlig. Sittenfeld är utan tvekan en skicklig berättare med en fullfjädrad förmåga att teckna trovärdiga personporträtt, men min läsning störs nämnvärt av hennes tendens att överförklara precis alla skeenden. Hon är så angelägen om att vara tydlig att läsaren inte får något utrymme för egna tolkningar. Läsaren blir ofta skriven på näsan vilket tar udden av spänningen i texten. Det är synd på en roman som hade kunnat vara lysande.