Verbet rannsaka har sitt ursprung i den fornnordiska sammansättningen av rann – hus – och saka – skada. Den som rannsakade gjorde således åverkan, begick våld på en fysisk struktur. I vår tids överförda bemärkelse innebär begreppet förstås att ifrågasätta, kritiskt granska, och då i synnerhet sitt eget handlande.
När Jan Myrdal i augusti 2015 överlever en akut blodförgiftning och därmed en andra gång bedrar dödens hand beslutar han sig för att göra en sådan åverkan på sig själv. Han avser blottlägga, skala av lager för lager tills han når kärnan, "att i ord och i några viktiga bilder skära upp jaget ända in i pulpan".
Och lager finns det förstås att skala av denna mogne gestalt, som vid 92 år fyllda är inne på sitt sjunde decennium som skribent (eller skriftställare, som han själv föredrar att kalla sig). Få kan matcha Myrdals arbetsamhet, hans idoga ideologiska strävan och okuvligt konsekventa hållning till sina idéer. Hans samlade verk fyller 15 hyllmeter, mer än vad som ryms i en vanlig svensk bokhylla.
Man tar naturligtvis för sig. En kärna ska nås, förhoppningsvis i augustinsk mening där författaren klargör den inre händelsekedja som har lett fram till ett stabilt, harmoniskt jag, på det sätt som man kanske förväntas göra när man står inför en, med Myrdals ord, statistiskt sett nära förestående död.
Dock rymmer Jan Myrdals "Ett andra anstånd" ingen riktig ansats till rening; han tycks helt enkelt inte speciellt intresserad av att visa sin sårbarhet eller sina brister, däremot peka på oförrätter och svek. Det som utger sig för att vara en bekännelse är i större utsträckning ett försvarstal.
Till formen består boken av korta avsnitt, skrivna med Myrdals karaktäristiska rättframma, skarpa stil. Han rör sig fritt genom minnet: vi följer honom som vetgirig, bekymrad pojke, som ideologiskt passionerad ung man, genom det yrkesliv som inleddes när han som 17-åring hoppade av skolan för att få skriva. Ledstjärnan är medvetenheten, att inse att man är en pipa genom vilka maktens vind blåser, men att "vi alla kan få fingrarna på klaviaturen och själva ändra klangfärg och melodi".
Kärnan under alla skal visar sig inte minst rymma jagets sexualdrift, redovisad med en närmast generande detaljrikedom. Det kvinnliga könet befinner sig i bokstavlig mening centralt i Myrdals blickfång. Symptomatiskt nog får överjaget komma till tals i samband med utslag av plötslig impotens – kroppens bristande funktioner leder honom omedvetet bort från kärleksaffärer som han senare hade ångrat. Man rodnar emellanåt, men bortom de kroppsliga begären skönjer man en annan grundläggande drift: den att bli på djupet förstådd. Ungdomens vilja att till varje pris bli läst lyser igenom även i den sena ålderdomen.
I tidsspannet finns styrkan. I den vida blicken, erfarenheten som förskansat sig djupt inom Myrdal och som på gott och ont har format sig till sin egen vänsterbastion, på något sätt ständigt otidsenlig. Men i oresonligheten finns också storsinthet: Myrdal noterar med objektiv blick sin fars kvaliteter som vetenskapsman och politiker, trots det psykologiska förtryck som Gunnar Myrdal utsatte sin son för.
Böcker skrivna av författare över 90 år riskerar alltid att läsas som avsked. Myrdals text saknar den typen av sentimentalitet, även om döden ständigt finns närvarande. Man kan peka på problematiken i flera kvinnoporträtt, ja – de stundtals makabra skildringarna av andras kroppar. Man kan häpna åt vissa starka formuleringar. Man kan dock inte beskylla "Ett andra anstånd" för att inte vara Jan Myrdalsk.