På Bokmässan ifjol hörde jag Lars Gustafsson läsa några av sina dikter i Rum för poesi. Rösten var klar och distinkt men han såg väldigt skröplig ut och gick med käpp. Den 2 april 2016 dog han 79 år gammal. Någon vecka senare dog hans generationskamrat Göran Palm. Det var två författare som på olika sätt hade dominerat sin samtid.
Innan Lars Gustafsson avled, hann han färdigställa manuset till sin sista bok diktsamlingen ”Etyder för en gammal skrivmaskin”. Det är ett avsked till livet och ett författarskap som spänner över de flesta genrer – romaner, diktsamlingar, essäer, pjäser, översättningar, kritik. Ingen svensk författare har väl varit så produktiv under en drygt halvsekellång karriär. Han tilldelades en mängd priser, senast det prestigefyllda Thomas Mann-priset 2015. Lars Gustafsson avslutar sitt författarskap med flaggan i topp. ”Etyder för en gammal skrivmaskin” platsar bland hans allra bästa diktsamlingar. Kanske är boken hans bästa.
Gustafsson är sig lik i sina nya dikter. Här briljerar han med sin blandning av minnen, filosofiska funderingar och tankar kring döden. Allt med sin typiskt lite torra humor som blir en integrerad del av attityden av förundran inför tillvarons små och stora gåtor. Gustafsson har en suverän blick för dolda dimensioner i vardagen. Första dikten i ”Etyder för en gammal skrivmaskin” lyder så här:
I det hånfullt ironiska vinterljuset
gled två blå skuggor
mot barriären av nyfallen snö.
Först skuggan av en liten hund
och sedan
den mannens skugga
som äger hunden.
Så föreföll den mindre skuggan
visa den större vägen.
Det är en mästerlig dikt som får en extra innebörd om man betänker Lars Gustafssons kärlek till hundar. Hans döda hund leder honom in i dödsriket.
Begreppet etyd i titeln på Gustafssons sista diktsamling är en musikterm som avser ett övningsstycke för att öva upp färdigheten på ett instrument. Efter ett drygt halvsekel som poet känner han sig fortfarande som en nybörjare som prövar sig fram i skrivandet. Mästaren ser sig som en novis. Att ständigt befinna sig i sin konsts början förklarar produktiviteten och den kreativa nyfikenheten hos Lars Gustafsson. Det är också det som gör hans diktning så levande.
I sina sista dikter ser Gustafsson tillbaka på sitt liv samtidigt som han förbereder sig för döden. Han minns smattret från sin amerikanska skrivmaskin och tystnaden i början av en konsert då pianisten lyft händerna. Han minns gamla almanackor och Ramnäs stationssamhälle. Han är barnet som storögt befinner sig på upptäcktsfärd i tillvaron, även då döden går vid hans sida. Filosofen Gustafsson gör sig påmind här och där. Och över alltihopa svävar en stillsam ljus ironi.
I ”Etyder för min gamla skrivmaskin” finns en dikt om Uppsala. Gustafsson hade en diktsvit om staden i sin debutbok. I hans sistas bok dyker Uppsala upp igen och beskrivs som ”denna egentligen omöjliga plats”. Jag sitter i ett rum i det omöjliga Uppsala och läser denna underbara dikt:
Ur den täta dimman
stiger träden fram
som lika många förebråelser
Är grått en färg?
Tro mig!
Denna gråhet
börjar se ut som ett påstående
Att läsa Gustafssons poesi är att lära sig tyda världens påståenden.
I ”Etyder för en gammal skrivmaskin” når Lars Gustafssons diktning en absolut höjdpunkt. På tröskeln till döden finner han den stora enkelheten. Dikterna är en mästares sista ord.