Stämning och känsla; titeln på Uppsalakonstnären Monia Westins utställning är som ett lyhört avlyssnat visuellt meddelande från ett livslångt konstnärskap.
På Konstmuseets fjärde våning har en av våra förnämsta konstnärer fått ett utställningsrum till sitt förfogande för en utställning som till sin numerär inte är större än en vanlig galleripresentation men till sin karaktär och representativitet närmast en högklassig sammanfattning av ett 60-årigt skapande.
Monia Westin använder textil som sitt konstnärliga arbetsmaterial och åstadkommer såväl tredimensionell skulptur som väggfast gobeläng i lysande färger och den allra säkraste form. Gobelängtekniken används ofta narrativt; Westins estetik är snarare symbolik. Associationer till måleriets egenskaper känns naturliga inför hennes verk. Ett måleri i textil; karaktäristiken är inte långsökt, stämningslägen väl gestaltade.
Mitt i utställningsrummet har utställningens curator Åsa Thörnlund valt att placera skulpturgruppen Teaterfolket, ett verk där Westin använt hamparep som lindats runt gobelängtäckta cylindrar. Verket utgör ett kraftcentrum i helheten , en skulptural /textil palett varifrån färgerna till utställningens övriga verk kan härledas. Teaterfolket skapades redan 1987 och besitter tillsammans med flera andra verk en märklig aktualitet i dag, 2019. Tillsammans med Färgstam från 1980-talet representerar Teaterfolket konstnärens skulpturala kvaliteter.
Kring detta utställningens centrum och hjärtpunkt breder övriga verk ut sig längs väggarna. Den mäktiga gobelängen med titeln Den yttersta dagen från 1973, ett verk som för övrigt ingår i museets samlingar, drar omedelbart blickarna till sig genom sin dominerande karaktär och sin mörka färg. Jag stannar inför verket som i sin vetskap om alltings förgänglighet i dessa miljöångestens dagar fått märklig förnyad aktualitet. Konstnären själv associerar i dag till den unga debattören Greta Thunbergs aktiviteter, och jag konstaterar att tiden hunnit i fatt Monia Westins framsynta 70-talskonst. Men verket har givetvis även en ganska självklar allmänmänsklig existentiell aktualitet inte minst genom valet av titeln.
En blomsterhyllning till mästaren Matisse är ett annat centralt verk i den här för konstnärskapet representativa utställningen.
Textilkonstens renässans de senaste åren har lyft genren från en omotiverad andrahandsplats. I dag är valet av material av underordnad betydelse; det är resultatet som räknas, vare sig det handlar om oljefärg på duk eller garn i vävstolen. Och med en mästare i den textila genren som Monia Westin kan man tveklöst även ägna sig åt att begrunda och beundra den tekniska färdigheten som här är så uppenbar. Det gäller även några sidenbroderier som förgyller helheten med sina estetiska kvaliteter.
Pegas på villovägar är titeln på ett av de tidigaste verken som nu ställs ut, tillkommet 1974. Att bildpoeten Monia Westin inte likt mytologins Pegas vandrat vilse ger den här stora lilla sommarutställningen definitivt besked.