I Therese Bohmans förra roman, ”Den andra kvinnan”, utforskades laddade frågor om makt, klass och sexualitet. Berättelsen handlade om kvinnan allra längst ner i hierarkin på en arbetsplats, bespisningen på ett sjukhus, som inleder en relation med mannen som befinner sig nästan högst upp på den hierarkiska stegen, den äldre och gifte läkaren Carl. I sin nya roman, ”Aftonland”, utforskar Bohman liknande teman, skildrar en likartad intrig. Men maktförhållandet har könsmässigt vänts på. Här handlar det om den kvinnliga konstprofessorn som blir förälskad i sin unge manlige doktorand. Bohman intresserar sig för det smått tabubelagda, de snudd på förbjudna attraktionerna.
Samtidigt finns det ju något mycket bekant, närmast utslitet och klichémässigt, i de teman hon utforskar. ”Aftonland” handlar i själva verket om något så banalt och till synes ointressant som en privilegierad och alldeles vanlig kvinnas fyrtioårskris. Det fantastiska är att Bohman av detta lyckas göra något som varken är banalt eller ointressant, utan tvärtom egenartat och oerhört engagerande.
Romanen handlar alltså om Karolina, professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har nyligen brutit upp från ett långt förhållande med Karl Johan, som hon flera gånger varit otrogen mot och nu ifrågasätter om hon någonsin älskat, och flyttat in i en egen lägenhet på Södermalm. Hon tycks varken trivas eller direkt vantrivas med sig själv och sitt liv. Livet har liksom bara hänt henne. Det verkar som att hon levt, så att säga, utan intention. Tillfälliga kickar (sex) eller lättare avdomning (alkohol) har varit receptet mot ledan. Tomatsåsen hon lagar åt sig själv om kvällarna skänker också viss glädje. Hon har kort sagt ganska tråkigt.
Därför blir det ett välkommet avbrott när den unge och charmige doktoranden Anton kliver in på Karolinas kontor, med ett avhandlingsämne som dessutom ser ut att kunna bli något av ett konstvetenskapligt scoop. Attraktion uppstår och Karolina slängs återigen in i begärets virvelströmmar.
Av detta till synes triviala stoff har Bohman lyckats skapa en mångbottnad berättelse lika mycket om en enskild människa som om vår samtid. Boken beskrivs av förlaget som en idéroman. Men storheten i Bohmans berättelse ligger inte i hur författaren övertygande förfäktar en viss idé eller livshållning, utan snarare i hur hon med små men effektiva medel lyckas gestalta olika nyanser av sin romankaraktärs och sin samtids (sjukdoms?)tillstånd.
Det handlar kanske ytterst om den ”allomfattande, grundläggande meningslöshet” som Karolina upplever när hon vaknar en förmiddag efter att ha suttit uppe sent kvällen innan och scannat igenom alla sina bekantas inlägg på Facebook och Instagram. Den tomhet som vår jagfixerade och självupptagna samtid ekar av. Karolina längtar återkommande efter ”något att underkasta sig”. ”Något borde man tro på”, tänker hon, ”något större än en själv”.
Men romanen är långt ifrån någon anti-individualistisk plädering. Nyanserat skildrar Bohman sin romankaraktärs krisande resa mot vad som närmast måste kallas för ett alkohol- och sexmissbruk. Hon gör det nästan omärkligt, subtilt och snyggt. Stilen är lika välavvägd. Hela tiden välskrivet, men med ett språk som aldrig låter formen ställa sig i vägen för innehållet. Elegant är det bästa ordet för att beskriva Bohmans stil.
Ja, ”Aftonland” är i all sin skenbara enkelhet en stor roman.