Graham Lewis började sin karriär med legendariska postpunkarna Wire, vars finest hour, albumet ”Pink flag”, fyller 40 i år och föranleder ymnigt turnerande för Lewis tillsammans med sina gamla parhästar. Bandet har vitt skilda storheter som Henry Rollins och R.E.M. som fans genom åren. I slutet på 1980-talet flyttade Lewis till Uppsala efter att ha träffat blivande frun Liv på Barowiak. Utöver Wire har Lewis ägnat sig åt ett koppel sido-/soloprojekt av mer eller mindre konstmusikalisk karaktär.
Jag såg inte Wire på Barowiak 1987, synd – för sen var det tunnsått med spelningar i nya hemstaden, minst sagt.
Uppträdandet I torsdags kväll i Vasasalen, det första efter 30 år som boende i Uppsala, hade annonserats som både ett slags karriärretrospektiv och en tolkning av Jan Svenungssons skorstensskapelse i Tegnérparken i Uppsala. Det blev egentligen vare sig det ena eller det andra, för det var tiden månne för kort (endast en dryg timme).
Det publiken fick sig till livs var Lewis tillsammans med några konstellationer som han samarbetat med under åren i Sverige. Först upp — efter en till en början trivsam men mot slutet tradig exposé över Lewis utsikt över verket ”Den tionde skorstenen” projicerad på den vita väggen bakom honom — var Alvaro och Pauline Svanerö för att framföra den nästan 20 minuter långa ”No show Godot” mot en filmloop med fallande snö. Styckets malande monotoni upplöstes på ett fantastiskt sätt genom Pauline Svanerös anslående, stegrande röstinsats innan den smulades till bitar i sina egna svallvågor.
Efterföljande sjok (”Castle”) med kamraterna från bandet Where everything falls out, Kenneth Cosimo och Anna Livia Löwendahl-Atomic, famlar efter rätt stämning och inramningen känns för elementär. Väggen bakom visar en statisk bild på en samling lampskärmar, som sen hänger kvar resten av spelningen. Bättre driv blir det när Lewis plockar upp sin bas, och även när han senare behandlar den så att den låter som en insektssvärm av bibliska proportioner i de mer uppbrutna passagerna, för att sedan tvärvända och hitta en naivt poppig ådra.
När det till slut blir dottern Klara Lewis tur att få göra fadern sällskap på scenen har man skruvat en smula på sig, men hamnar snabbt tillrätta i en mjukare, mer modern technofamn.
Arrangerande UKK och Uppsala konstmuseum ska ha en eloge för att staden äntligen fick sin Graham Lewis-spelning, därtill sympatiskt nog med fritt inträde.