EA gör ett fantastiskt bra jobb med att leverera den där speciella VM-känslan, känslan av den stora och sprudlande fotbollsfesten (även om de eviga publikbilderna får en att känna sig lite obekväm). Matchen du spelar är inte 90 isolerade minuter, det är ett litet - men ack så viktigt - steg på vägen mot finalen. Kommentatorerna flikar in resultaten från övriga matcher, en liten men väldigt effektfull detalj. När man fem förlängningsminuter från gruppspelsavancemang får höra att Honduras chockkvitterat mot Chile, och helt plötsligt gått upp i ledning, är det svårt att inte gripas av stundens allvar. Läget där man får återuppleva - och kanske förändra - historiska scenarion (vända svenskt kvalunderläge mot Danmark, till exempel) är bättre i teorin än vad det är i praktiken.
Allra bäst är VM-spelet när det spelas tillsammans med ett gäng vänner. Spelets kanske största brist - de stundtals urkorkade datorstyrda spelarna - blir inte lika smärtsam när man kan fördela ansvaret (och skulden) över en vardagsrumssoffa fylld av tjoande "fotbollsproffs". Captain your country-läget, som gjorde EA:s EM-spel så underhållande, är tillbaka i sin fulla prakt igen. Här får vi chansen att återupprätta nationens heder - med eller utan (tv-)spelarens egna nuna på lagfotot. Försöker man spela mot mänskligt motstånd över nätet får man dock förbereda sig på en hel del tekniska struligheter - vågar man hoppas på att det här fixas innan sommaren?
Electronic Arts fotbollsfabrik missar ingen chans att casha in på sina dyrköpta FIFA-licenser, men även om FIFA 11 med stor sannolikhet kommer vara ett mer långlivat spel är årets VM-dito inget hafsverk - snarare en perfekt uppladdning inför sommarens fotbollsfestival. Men kom ihåg att ta med ett par vänner.