En komiker som leder el genom kroppen så att han dansar och rycker och nästan, nästan brinner upp på scenen – vem kan komma på något sådant om inte den originelle Martin Luuk.
Först något om författaren: Född 1968, medlem av Killinggänget, musiker, manusförfattare av både dramatik och scenshower till Magnus Uggla och Danny Saucedo, skådespelare, ja, ni kanske såg honom som kurator i "Bonusfamiljen"? Kom ut med romanen "Gud har för mycket tid" 2015, innan det små stridsskrifter, varav några började som lappar uppklistrade på elskåp.
Storebror till två år yngre Kristian Luuk, de två har gjort scenshowen "Kan man göra slut med sitt syskon" tillsammans.
I Dagens Nyheter berättade han nyligen om sig själv: "Som tonåring var jag rätt konstig, stack ut och sa saker som ingen ville höra. Jag kunde gå klädd i fyra blusar och ha en hockeyklubba som accessoar."
Även om han numera lever "i den andra världen" så förstår ni att Martin Luuk inte är någon vanlig människa. En udda, begåvad fågel som flyger fritt och åt oväntade håll, störtdyker eller stiger när man minst anar det.
"Elkomikern" är alltså hans nya roman, sympatiskt kompakt på 165 sidor. Detta är ett stort plus, att väl berätta en historia på litet utrymme är en konst.
Elkomikern Lars Fureskär kommer från Skara, storebror Lennart är hans adjutant och bästa vän. Lars är helt ung när han slår igenom megastort med sitt livsfarliga nummer. Publiken vittrar blod, ska han falla ihop inför deras mobilkameror, ska hans hjärna förkolna?
Lennart och Lars turnerar och turnerar, de kan inte sluta, strålkastarnas sötma lockar, publiken vill ha dem, impressarion Siri får inte betalt för att ge ledigt.
Lars brinner nästan upp, både av själva elen och av turnerandet. Succén byts mot dalande publikintresse och så vidare. Mycket händer på de 165 sidorna. Det finns ibland en tredje person, en jagberättare, en kärlekshistoria och som pikant detalj en komikerduo från Estland (Luuks föräldrars hemland) som slår ut elkomikern med totalt poänglös humor. Ibland tar Luuk jättekliv och sveper över stora livshändelser, kanske väl raskt. Andra gånger gör han scenerna så förtätade att man håller andan.
Vad vill han med den här "konstiga" berättelsen – jag tänkte först skriva dråpliga, men det är faktiskt inte rätt ord. Den är snarare sorglig. Men, the bottom line är ändå: Allt för konsten.
Bröder. Självförbränning. Konsten är större än livet. Jag trodde att den här romanen var lättglömd. Nu vill den inte släppa mig. Stick och brinn, Lars!