Christopher Boone är en femtonårig pojke med vad man brukar kalla ”särskilda behov”: han umgås hellre med avancerade mattetal och djur än människor, människor och deras oförmåga att kommunicera är för honom obegripliga. Han lever med sin pappa efter mammans bortgång och drömmer om att bli astronaut. Men så en dag hittar han grannens hund spetsad på en högaffel, och inspirerad av sin store idol Sherlock Holmes bestämmer han sig för att utreda mysteriet, vilket blir hans livs största utmaning – större än att tenta av gymnasiematten.
Pjäsen bygger på en roman av Mark Haddon som i sin förmåga att empatiskt skildra egensinniga barns perspektiv gentemot vuxenvärlden påminner en del om Roald Dahls författarskap. I denna iscensättning av Kjersti Horn tar man fasta på bokstavligheten i Christophers sätt att förnimma världen, ingen information tas i beaktande förutom den som uttryckligen finns att tillgå. Så därför är alla skådespelare alltid på scen, det finns inga kulisser bakom vilka klädbyten sker eller rekvisita hämtas utan allt sker framför ögonen på oss. Snarare är det att skådespelarna själva rekvisita i Christophers narrativ som är utgångspunkten i texten. Som en jämnvikt mot det empiriskt tillgängliga som åskådliggör hans perspektiv fungerar ljussättningen för att ge oss Christophers känslomässiga dimensioner – först jämnt och neutralt för att sakta degenerera till ett diskotek av kaos.
David Fukamachi Regnfors i huvudrollen gör en enastående prestation med sin totala kontroll över sin kropp, sin blick och sin andning och i sitt sätt att framföra den rappa men ändå monotona texten. I kontrast står de i ensemblen som representerar de vuxna, vars repliker nästan sjungs fram. Jakob Eklunds i rollen som pappan är en ömsint karlakarl, medan Petronella Barker som lärarinnan är käck och varm när hon gungar på sin pilatesboll och Helena af Sandeberg som mamman är ett knippe av känslor, nästan hysterisk. Ja, de vuxna på scen figurerar nästan schablonartat, frågan är om det är avsiktligt, men det funkar.
Den besynnerliga händelsen skulle kunna kallas för en pjäs om psykiatriska funktionsnedsättningar. Mark Huddon själv gör en poäng av att aldrig ge Christopher en diagnos. Istället ger Christophers blick på världen en känga till normalitetens dårskap.