”Rosmersholm” brukar räknas till ett av Ibsens allra främsta dramer. Ja, många håller det rent av som norrmannens mästerverk. Ändå är det relativt sällan spelat och inte alls så etablerat i det allmänna medvetandet som de ständigt återkommande ”Ett dockhem” och ”Gengångare”. Och detta symbolladdade och djuppsykologiska drama, som Freud fascinerades av och skrev om, är verkligen inte helt lätt att gestalta. På slutet av 80-talet gav Ingmar Bergman uppgiften till PO Enquist att översätta pjäsen för en uppsättning som, mycket riktigt, aldrig blev av. Nu har istället Stefan Larsson iscensatt Enquists översättning på Dramatens intima Målarsalen.
Det är en avskalad och mycket fokuserad uppsättning som utspelar sig i Jens Sethzmans tidlösa, silvergrå och stilrena scenografi, som symboliskt faller ihop och byggs upp under spelets gång. I fonden får stundtals de förflutnas spöken, som förföljer såväl Jonas Malmsjös Rosmer som Livia Millhagens Rebekka, konkret gestalt i form av projektioner av några mycket välbekanta Dramaten-ansikten.
Ur själva texten har dock Stefan Larsson rensat ut de allra övertydligaste symbolerna, vilket särskilt i första akten gjort pjäsens politiska aspekter tydliga. Ibsen skrev pjäsen 1886, inspirerad av ett besök i Norge där han inte bott på många år. En stor del av dramat kretsar kring kampen mellan den tidens konservativa och progressiva krafter. En aspekt av pjäsen som, supervalåret till trots, känns rätt daterad idag.
Då är de mer psykologiska aspekterna , de som fick Freud att gå igång, mer intressanta. Särskilt är det Rebekka West som publiken här får agera hobbypsykolog på. En av Ibsens mest fascinerande kvinnoroller, helt i klass med Hedda Gabler. Å ena sidan en stark kvinna, fri och intellektuell. Å andra sidan närmast en Strindbergsvampyr, som intrigerar i andras liv och driver människor i döden för sina egoistiska syftens skull. Dessutom ett offer för incest. Ja, hon är tacksam att lägga på analyssoffan.
Och det är Livia Millhagens gestaltning av Rebekka som, särskilt i andra akten, verkligen lyfter föreställningen och ger Ibsens ibland lite torra, lätt abstrakta, text konkretion. Det är ännu en i raden av roller som befäster Millhagens position som en av Dramatens, och landets, allra främsta skådespelerskor.