Ibland kan frånvaron vara mer intensivt påtaglig än allt närvarande. Eller som det står på baksidan av en stramt formgiven liten roman: ”I en värld full av närvaro är det som är borta det enda som märks.” Så är det för Herman, filosofistudent i Berlin. Hans flickvän Julia har slutat höra av sig. Denna tomhet mitt i livet driver honom ut mot periferierna, mot bakgatorna, mot andra städers bakgårdar och bakgator.
Man känner igen ett älsklingsmotiv hos existentialisterna, men Maxim Grigorievs första roman "Nu" sätter en måttfull och intelligent epikuré i berättelsens mitt, inte en antihjälte som ställer sin sak på intet. Varför sju jackor när man bara har en kropp? Men, å andra sidan, varför inte tre kavajer i samma snygga snitt men i olika färger? Och en elegant halsduk därtill? Lika gärna chips som hummer. Jag tycker jag känner igen den här killen. Han är 27. Jag kan ha träffat honom.
Herman är en modern variant av den klassiska flanören. Han har en fantastisk blick för stadslandskapet: ”I den kalla berlinska dimman svävar gatlykteljusen som brandgula klot. På andra sidan sjön syns bara utsuddade, kantlösa fläckar från tända rektangulära fönster, och någonstans i bakgrunden, i glipor mellan träden och husen, lyser radiotornet och den förångade andedräkten skingras.” Så skriver man staden som själstillstånd! Grigoriev är en hypermedveten och mycket känslig stilist.
Romanen har en förmåga att skapa symboler ur det vardagliga flödet. Som detta radiotorn, sinnebilden för kommunikation. I romanens eviga nu används det till inget alls. Ibland lyses det upp av ett meningslöst ljusspel till ingen nytta och glädje. Det invecklade systemet av lokaltåg i Berlin bildar oändliga cirklar runt huvudpersonens eviga och alltmer innehållslösa nu.
Centrifugalkraften för Herman vidare mot Paris och Lissabon. Grigorievs eget livslopp tycks följa samma lagar; han är ryss, uppväxt i Sverige, bosatt i Porto. Det är tankar och iakttagelser som är det viktiga i boken, inte ”intrigen”. Det jag fäste mig för i Grigorievs debutnoveller i "Städer" för ett par år sen var hans begåvning för precis allt utom att dra en historia. Personporträtten är egentligen inte mer än skisser. Vektorerna i det sociala fältet är viktigare. I nätets tid vet vi mera om varann innan vi träffas än när vi lärt känna varandra.
Den här romanen är intelligent och vacker. Den är en liten fiffig maskin att tänka över samtiden med, detta nu som aldrig tycks vilja stillna till innebörd eller historia.