Vi är många som redan har märkt det: Karin Smirnoffs romankonst är lika unik som beroendeframkallande. Det är därför med glupande läshunger och höga förväntningar som jag slår upp vårens roman.
Jag läser de första meningarna – och är tillbaka i janakippoland. Modren, så kallad efter den gamla tv-serien "Fleksnes", har just dött. Jana och Bror lämnar byn Smalånger och åker upp till modrens hemby Kukkojärvi i Norrbotten för begravningen. Väl framme möts syskonen av en mängd dittills okända släktingar, de flesta medlemmar i en strikt religiös församling som kallas "gemenskapen". Lars Levi Laestadius nämns inte vid namn, men hans ande svävar över församlingen.
Där råder stränga levnadsregler om flärdfrihet och avhållsamhet från världsliga förlustelser så som alkohol, tobak och sex före äktenskapet. Det är männen, från gud fader och nedåt, som har skrivit reglerna. Dock är de inte alltid alldeles noga med att följa dem, när väl gudstjänsten är över.
Kvinnorna bakar och lagar mat, döljer sitt hår och föder plikttroget ett barn om året. Självfallet tiger de också i församlingen.
"Gemenskapen" vill inget hellre än att suga in syskonen Kippo, kanske som kompensation för att deras mor en gång lämnade både den och bygden. Bror är frestad. Mer än frestad. Jana däremot är föga hågad att låta sig samlas in som ett vilset lamm. I stället börjar hon ana både grymhet och hyckleri också bland de frommaste av de fromma. Dessutom vill hon inte förlora sin bror, sin tvilling, men vilken delar alla minnen av barndomens trauman.
Riktigt alla i Kukkojärvi är ändå inte med i gemenskapen. Här finns också avfällingarna. Den försupna Magda och hennes lika försupne, därtill våldsamme sambo Kimmo, bor också i byn – i ett hus som den döda modren i ett brev angett som Janas och Brors rättmätiga arv. De är inte särskilt begivna på att flytta ut.
En annan kusin är den bokläsande Jussi, en på utsidan saktmodig och trygg småbonde och hantverkare med vilken Jana inleder ett förhållande. Där, liksom i det tidigare, destruktiva men ändå på något sätt nödvändiga förhållandet med John hemma i Smalånger, blir sex en ersättning för den kärlek och tillit till en annan människa som Jana inte kan eller inte vågar tillåta sig själv att känna.
Ändå blir erotiken inte "bara" ett värdelöst substitut, utan även något som kan ha en egen mening. När Smirnoff skriver att människokroppen ibland är "guds köttsliga representant på jorden" får hon mig att tänka på självaste Leonard Cohen, som i sina texter ständigt återkom till den fysiska kärleken som en utlöpare till den andliga.
Varvat med tiden i Kukkojärvi skildras också barndomen, den som gestaltades med en både brutal och poetisk skärpa i debuten "Jag for ner till bror". Då och nu flyter in i och ut ur varandra. Gemenskapspolisen som griper Jana för droginnehav smälter samman med minnet av fadren. Häktescellen blir platsen att än en gång uppleva barndomens ångest och hjälplösa vrede, när Jana satt inlåst i källarmörkret medan hon hörde Bror plågas därovanför av fadren.
Och modren. Modren som aldrig ingrep. Nu, efter hennes död, låter Smirnoff trots allt modren få ett nytt ansikte. Modren får i två brev berätta om vad som egentligen hände henne, då, i ungdomen, i församlingen i Kukkojärvi. Vad som gjorde henne till den hon blev.
Breven skiljer sig dock knappast alls i stil och ordval från den övriga berättelsen, och häri ligger min enda invändning. Modrens historia berättas – men med Janas röst.
Genom Janas ögon ser vi kärleken och våldet, övergreppen, hyckleriet, lögnerna – det mesta marinerat i rikliga mängder alkohol. Bland de plågsammaste scenerna är den när Jana besöker den nyförlösta Magda på BB, med tandborste och sminkväska. Men allt Magda vill ha är sprit. Det nyfödda barnet lider av alkoholförgiftning.
Men så frågar Jana vad pojken ska heta, och Magda svarar: "Han ska heta perkele… Efter sin far." Och där är den, den kolsvarta, beska humorn som gör historien inte bara uthärdlig utan också underhållande och helt lysande.
Ibland måste man bita i det sura äpplet och tillgripa en kliché. Jag gör det nu. Karin Smirnoff har med böckerna om Jana Kippo skapat ett eget litterärt universum. Ett glesbygdsuniversum av skogsvägar, ödehus, ännu en tid bebodda gamlingshus med plastkrukväxter i fönstren, och byns enda pizzeria. Hon befolkar det med levande, nyanserade karaktärer och skriver fram det med sitt enastående språk som är en upplevelse i sig.