Norma vet att hon sitter löst. Den senaste i raden av tillfälliga arbetsplatser ska dra in på personal, och Norma har haft fel attityd. När hon så kallas till ett samtal tror hon att det gäller uppsägning, men det är värre. Hennes mamma, frisören Anita, har blivit överkörd av ett tunnelbanetåg och dött på fläcken.
På övervakningskamerorna ser det ut som att hon självmant stiger ut på spåret. Men stämmer det verkligen? Och i så fall: varför? På begravningen dyker människor ur det förflutna upp och vill tala med Norma. Anita hade skulder, visar det sig, men det är inte det enda. Hon var också skyldig att leverera stora mängder mänskligt hår.
Sofi Oksanen, född 1977, är en av Nordens mest erkända samtida författare med verk som ”Stalins kossor” och ”Utrensning” bakom sig. I offentligheten är hon en stark röst för att våga tala om historien, och hon är känd för sin förmåga att visa på historiens konturer under nuet.
När hon nu med ”Norma” ger sig in i hårbranschen är detta viktigare än man först kan tro. Ingången är skenbart enkel: den ökande handeln med mänskligt hår till förlängning och förtätning av frisyrer. I dokumentärer betonas ofta det indiska så kallade ”tempelhåret”, frivilligt offrat i ritualer, men det är bara en del av sanningen.
Den industri Anitas bekanta rör sig i är, visar det sig, snårig och mörk: metoderna för att få tag i håret skiftar. Normas naivitet i det här är dock inte hennes största problem. Värre, och mer konkret, är hennes eget svall. Det växer nämligen över en meter per dygn.
Dessutom reagerar håret på fara och stress, upptäcker lögner och ändrar form och textur efter situation. Hela Normas liv har ägnats åt att klippa, dölja och vårda. Vad det beror på har Norma aldrig vetat, men efter Anitas död börjar saker komma upp till ytan. Samtidigt som hon kämpar mot klockan för att reglera skulden måste Norma söka svar i det förflutna. Ett foto gömt i en bok på hennes släkts gamla gård visar det hon både hoppats och fruktat: det har funnits fler som hon.
Oksanen har i intervjuer sagt att hon inte anser att det går att skriva om skönhet utan att vara politisk. Skönhet är arbete, tid och pengar, och hårbranschen har, som andra liknande områden, till stor del kvinnliga kunder men manliga ägare.
Oksanen undersöker vad detta innebär på djupet på sitt vanliga sätt: genom att gå bakåt. Att undersöka tider och platser genom deras reaktion på det annorlunda är ofta effektivt, och förutom Normas an-moder Eva möter vi i det förflutna också den berömda konstnären och musan Elizabeth Siddal. Från sådana öden löper en linje till Normas nutida verklighet.
Hon må ha levt skyddad som Rapunzel i sitt torn, men strax utanför finns de som gör vad som helst för att komma över de frukter som kvinnors kroppar producerar. Hår, men också annat.
Oksanen är påläst, noggrann och håller – ursäkta vitsen – de magiska inslagen trimmade till precis rätt nivå. Norma själv må vara en undanglidande gestalt, utan tydliga egenskaper utöver frisyr och beroendeproblematik, men det gör inte så mycket. Sagan är så spännande och dess idéinnehåll så komplext att det med råge kompenserar för sådant. Det är en politisk thriller, en släkthistoria och en berättelse om det ovanliga som gåva och förbannelse. Det handlar om brott och lojalitet och berör samtidigt filosofiska frågor om, tja: materiens och själens natur, en människas förankring i sina kroppsdelar.
Ni vet hur något vardagligt, sett från en ovan vinkel, plötsligt kan kännas främmande? Under läsningen av ”Norma” kränger flera gånger konceptet ”hår” så i sin innebörd, att jag kommer på mig själv med att söka definitioner.
Nationalencyklopedin talar om ”trådformiga utväxter från ytan hos växter och från huden hos djur och människor”, medan det på Wikipedia beskrivs hur hår hos olika arter kan ”minska friktionen, användas som känselspröt eller fungera som försvar mot fiender”.
Konceptet ”känselspröt” fångar något centralt i den här berättelsen, men är ändå bara en av många associationer. Vad hår ”är” på cellnivå är ju en sak, men dessa ”trådformiga utväxter” utgör också en – ursäkta igen – fläta av motsägelsefulla kulturella betydelser.
Hår är fångenskap och frihet, skam och begär. Det kan symbolisera renhet, fruktsamhet eller lössläppthet, associerats med välstånd eller förfall, och alla dessa möjligheter ryms i ”Norma” och slingrar sig utåt från berättelsen. Jag hoppas, slutligen, att många frisörer och salonger hittar den här boken. Att läsa den i den miljön ger oanade dimensioner, ända ned i hårrötterna.