Eskil är dräng, och Sissel är piga. Båda är komna ur fattiga förhållanden. Men när de väl kommer samman, när Sissel dansar dem ut ur folkmängden denna midsommarnatt 1741 och in i de djupa skuggorna under träden, då bär hon redan på drömmar om ett annat liv. Och Eskil är i full färd med att bygga sig Tuvetorpet på en bit mark som han fått i arv efter sin avhållne husbonde och fosterfar Anders Persson. Mindre glada åt detta med Tuvetorpet, i själva verket både hatiska och avundsjuka, är Perssons båda söner Jan och Nils.
Midsommarmötet mellan Sissel och Eskil bär frukt och Sissel blir gravid. Efter böter för lönskaläge – så kallades det förbjudna sexuella umgänget mellan två ogifta parter på 1700-talet – gifter de sig och Eskil blir torpare, med plikt till långa, tunga dagsverken vid Jans och Nils gård där Sissel också har sin pigtjänst. Sitt eget arbete hemma vid torpet får de sköta under sena kvällar och nätter.
Som så ofta när jag läser om forna tiders människor och deras slit undrar jag: hur orkade de?
Men det stundar nya tider i byn Dåvedshult i Ekeberga socken i Småland. Hit kommer främmande arbetskarlar; murare, degelmakare och tyska glasmästare. Här ska byggas ett glasbruk som ska komma att kallas Kosta, efter första bokstäverna i grundarna Koskulls och Staëls efternamn.
Vid bygget får Eskil använda sin talang och lust för att timra. Hans skicklighet drar till sig de överordnades uppmärksamhet – och deras beröm. Eskil får en känsla av att äntligen ha hamnat på rätt plats i livet. Känslan blir välgörande för det mindervärdeskomplex som han så länge har burit med sig till följd av sitt ursprung i armod och superi.
När Eskil så småningom börjar tituleras "timmerman" på arbetet löper han linan ut och uteblir från dagsverkena på gården. Han vet att det är fel. Som djupt troende fruktar han högmodet. Han tänker: "En ska veta sin plats för att få Guds nåd."
Eskil äger Tuvetorpet, men inte marken där omkring. Som arrendator kan han och familjen komma att avhysas om han inte gör sina dagsverken. Men han kan inte avstå från timrandet. Han kan inte avstå från den sociala upprättelse som det ger honom.
Fängslande och detaljerat skildrar Ida Andersen med genuin berättarkonst det hårda livet för fattigt folk för närmare trehundra år sedan. Hon gör det på ett sätt som får romanen att bli spännande, rent av rafflande, trots att det oftast "bara" är vardagen som äger rum.
Men här ryms också en dramatisk barnafödsel, religiösa grubblerier, personliga konflikter – och två unga människors strävan för att behålla såväl sin kärlek som sitt hem. De har mycket att kämpa emot. Inte minst står mellan Eskil och Sissel striden mellan den urgamla folktron, fint gestaltad i jordemodern gamlamor Augusta, och kyrkan, representerad av prästen Landelius.
Sissel söker hjälp hos Augusta, men Eskil håller henne för att vara trollkvinna. Han hatar Augusta också för att hon, boende i slumområdet Krävan, påminner honom om hans eget förhatliga ursprung i detta område. Han förbjuder Sissel att träffa henne, och när hon ändå gör det skvallrar han för Landelius som tar till brösttoner mot Sissel.
"I oxögat" är även en berättelse om glasrikets födelse – och en hyllning till själva arbetet och hantverket som skapade det. Boken rymmer en mängd detaljer om dåtidens byggnadskonst. Det märks att Ida Andersen har gjort grundlig research i ämnet.
Hon tydliggör tidens skoningslösa klasskillnader; mellan arbetare och herremän, torpare och bönder – och samtidigt den formidabla press som de allra flesta människor hela tiden stod under. Så här låter hon magister Grönqwist formulera det i sitt tal vid hyttans invigning den 27 juli 1742: "Sov lite till, slumra lite till, vila lite till med armarna i kors – och fattigdomen är över dig som en rånare, armodet som en beväpnad man."
Med bruket kommer världen till Dåvedshult, tillsammans med hopp om framtiden och goda utkomster.
Ida Andersens roman har redan jämförts med smålänningen Vilhelm Mobergs romaner om torpare och småbönder, och det är inte helt fel. De levande miljöskildringarna och inte minst det sociala patoset har Andersen och Moberg definitivt gemensamt. Liksom dialekten – som möjligtvis kan förbrylla en del läsare.