Det har snart gått nio år sedan restaurangen Stationen öppnade i Uppsalas före detta stationshus. Öppningen var verkligen en händelse, en milstolpe i stadens krogliv: En multirestaurang i tre delar (kafé, bar och à la carte), med generösa öppettider och konceptinredning – hur skulle det fungera?
Alldeles utmärkt, visade det sig. Trots sina knasigheter, med à la carte-delen Paris svulstiga inredning i retrostil, har Stationen på ett vis blivit krog-Uppsalas "normal".
Inredningen, med vinkar till en tid då en piffig "resdräkt" var ett rimligt val när man tog tåget, känns ännu kul och äventyrlig – om än med lite nötning här och där. När man sätter sig till ro vid ett av borden i matsalen känns det alltjämt festligt. Också en måndagskväll kan här vara fullt med gäster i alla möjliga åldrar. Vid ett besök på Stationen kan man se allt från äldre damer som beställer in irish coffee, till barnfamiljer som hugger in på parisaren, Stationens variant av hamburgare. Variationen bidrar stort till trivseln.
Menyn har varit sig lik genom åren. På senare år har de vegetariska alternativen blivit fler, men den nämnda parisaren, råbiffen och fisk- och skajdjursgrytan har fortfarande sin givna plats.
Förrättsmenyn stoltserar med flera varianter av toasts. Patrullen testar svamptoasten, som är härligt gräddig med generös smak av både parmesan och tryffel. Rätten hade varit kunna vara en fullträff men tyvärr har briochebrödet stekts för hårt och är till och med bränt i kanterna vid ett av patrullens besök. Löjromstoasten har ett aningen för kompakt bröd och smakerna tyvärr för lite för blyga för att ge rätta lyxkänslan.
Och apropå lyx fanns det vid ett av patrullens besök flera alternativ där flamberingens ädla konst ingick i prepareringen. Det var med andra ord givet att ropa in pepparsteken, en konjaksflamberad tournedos med ”légumes de luxe” och potatisgratäng. Bäst är den mustiga pepparsåsen och den härligt smakrika potatisgratängen. Köttet är fint stekt enligt önskemål, men det infinner sig en viss besvikelse vid bordet när flamberingen inte sker framför oss, utan vid en arbetsstation en bra bit bort ...
Hummerfärserad rödtunga är tyvärr en besvikelse där den ligger på tallriken i två små puckar med söndervärmda kanter. Också den halstrade laxryggen lider av liknande problem och är, tråkigt nog, bränd i kanterna. Potatiskroketterna med västerbottenost är helt klart det godaste på laxtallriken. Råbiffen lider av förklarliga knappast av några tillagningsmissar. Den klassiska kombinationen med cornichoner, rödbetor och dijon är lika fin som alltid och rätten finns både som halv och hel rätt, vilket är sympatiskt. Men köttet hade gärna fått smaka mer.
Bland efterrätterna är tarte au chocolat är en hygglig avslutning. Vaniljglassen är fin och len tillsammans med chokladmoussen, men själva tårtbiten upplevs snabbt lite för massiv. Ett säkrare och mer prisvärt kort är glasskulorna.
Bäst bland de rätter vi testar är crème brûléen med len konsistens, välbalanserad sötma och precis lagom mycket vanilj. Citronsorbeten som serveras till är mycket god, men de ätes bäst var för sig.
Stationen är alltjämt en trevlig hållplats, med sin pampiga lokal och sitt myllrande folkliv. Men köket lever inte alltid upp till önskvärd nivå. Framför allt önskar krogpatrullen mer tryck i smakerna – och färre missar av typen "bränd kant". Det skulle bättre matcha Stationens i övrigt svulstiga tilltal.