Samlingsvolymer i dödens kölvatten har alltid något definitivt och sorgligt över sig. Människan är borta, kvar endast det redan skrivna – inget mer skola bliva nedpräntat. Bodil Malmsten fattas oss, och det råder ingen tjock volym bot på. Men, hennes poesi – till skillnad från livet – går att samla, sammanfatta och omfatta. ”Samlade dikter” rymmer 40 års lyrisk verksamhet, från debutverket ”Dvärgen Gustaf” (1977) till sista boken ”Det här är hjärtat” som kom ifjol.
493 sidor blir det, åtta diktsamlingar och fyra fristående dikter, däribland den fantastiska nekrologversen ”Ett bloss för moster Lillie”. Ofta blir sådana här böcker massiva, ogenomträngliga bara i kraft av sin myckenhet. Det finns en anledning till att poesi oftast – Johan Jönson det mest uppenbara undantaget – ges ut med litet omfång. Men det kompakta uteblir här. Det finns en sådan lätthet i Malmstens diktning, och den är närvarande oavsett tyngden i ämnena.
Det beror främst på två saker, tror jag. Det ena är att Malmsten var en författare för vilken noggrannhet med formen var A och O. Hur saker var skrivna var huvudsaken, och det handlade alltid om att vara begriplig för läsaren. Hon parafraserade Mark Twain när hon, i ”Så gör jag. Konsten att skriva”, förmanade: ”Använd inte femhundralappsord när ett enkronasord räcker.” Den regeln följde hon själv. Den som vidhåller att den inte förstår sig på poesi, att det är för svårt, har inte läst Malmsten.
Den andra orsaken till lättheten i Malmstens lyrik, återfinns i det drastiskt humoristiska – inte sällan rent tramsiga – perspektivet på den djupaste förtvivlan. Det är inte humor som skojar bort verkligt elände, tvärtom. Skämtet är ett sätt att uthärda – och ta på allvar – det som annars är svårt att utstå. Lyssna till exempel på den korta dikten ”35 ton människor” ur ”Nåd & onåd” (1989):
”En sådan smärta att fördela rättvist
var och en väger ca 70 kilo
Räkna ut hur man fördelar smärtan jämnt
med åtta decimaler”
Ja, räkna ut det den som kan! I ”Landet utan lov” (1991), en samling som på typiskt malmstenskt manér är både individorienterad och samhällskommentar med tydliga tidsmarkörer, kan det låta såhär: ”Vem ska man ge igen på / vem / Att ta livet av sig är att straffa / fel person /Vem ska man straffa /vem”.
Bodil Malmstens poesi kretsade genomgående kring eviga teman som längtan och förlust, och människans fruktlösa försök att besvärja döden, sorgen och hela eländet. Det var hon knappast ensam om, men däremot så om sin speciella varma, torra ton som mejslades till yppersta pregnans över åren. Med undantag för den i alla avseenden underbart deprimerande ”Damen, det brinner!” från 1984 blev Malmsten konsekvent en bättre och bättre poet.
Mellan ”Inte med den eld jag har nu – dikt för annan dam” från 1993 (en sexig samling som är något av undantag i Malmstens poesi med sitt dubbla fokus på begär och infertilitet; lust och sorg ligger nära varandra här) och ”Det här är hjärtat” ligger dryga 20 år. Två decennier utan lyrik ur Malmstens hand – men däremot en rad andra värdefulla verk! – och så återvänder hon med det som förmodligen är hennes bästa diktsamling. I ”Det här är hjärtat” excellerar Malmsten i sin konst att uppriktigt skildra, och samtidigt krasst driva med, det brutalast förtvivlade – förlusten av en annan människa. Vilken sorti! Och vilken förlust att hon inte fick skriva för oss ända in i evigheten.
”Hjärtat vilar på mellangärdet
Nej
Vilar ej
Du är fortfarande död
Som imorgon också”