De böcker som anmäls på UNT:s kultursidor vänder sig i regel till en viss grupp av läsare, exempelvis till dem som är intresserade av teater, politik eller idrott. Verket ”Köket – Rum för drömmar, ideal och vardagsliv under det långa 1900-talet”, en mastig, rikt illustrerad volym om 364 sidor, erbjuds däremot samtliga läsare. Hur kan detta hänga ihop? Svar: Vi måste alla äta något varje dag för att överleva. Maten tillagas i det som kallas kök.
Vad betyder då ”det långa 1900-talet”? Med detta menas en period från cirka 1880 till 2015, något som utgivarna med goda skäl har ansett vara relevant i sammanhanget. Boken omfattar 13 kapitel samt några bilagor. Texterna är alltid lättfattligt utformade, men den forskningscentrerade läsaren kan lugnas med att varje avsnitt har noter som hänvisar till dokumentationen vid dess slut.
Anmälaren kommer i fortsättningen att vara mycket personlig. Jag vill deklarera att jag sällan läst en bok som varit så engagerande och så uppslagsrik som denna. Jag kommer att ta exempel, ofta med anknytning till egna erfarenheter. Boken arbetar med två yrkeskarakteristiker, ”borgerligheten”, alltså de välbärgade, och ”arbetarna”.
För den utpräglade borgerligheten var köket något som länge skulle gömmas undan. Jag har läst i en minnesbok av Henrik Cornell, en konsthistoriker som växte upp i ett förmöget Sundsvallshem kring 1900: ”En enda gång om året besökte min far köket, det var på julafton.” Då firade man julaftonsfrukost tillsammans med den talrika personalen.
Det finns också exempel på att kökspersonalen tillhandahölls pallar utan ryggstöd för att de inte skulle lättjefullt slappna av. Allt detta visar hur länge det dröjde i vårt land innan den enklaste formen av demokrati kunde genomföras.
Ett rum som försvunnit är skafferiet. Det fanns i mitt barndomshem på 1930-talet och där förvarades mjölpåsar, kakburkar, sockerskålar och andra dylika ting. Vidare stod där slaskhinken. Potatisen, som man tagit från det egna landet, fanns i jordkällare ute i trädgården.
En fråga är hur pass jämlikheten mellan kvinnor och män har utvecklats. Min far skrev en gång i sin dagbok i början av 1930-talet att två gamla vänner kommit överraskande på besök: ”Greta (min mor) var ju bortrest, så jag kunde ju inte bjuda på något.” Att han själv skulle botanisera i kök och skafferi var otänkbart. Jag vill här tillägga att han senare i livet, undervisad av min mor, lärde sig laga mat och tillämpade det med framgång. Vi hade också en ”jungfru”, alltså piga, den av mig mycket älskade Siri. Hembiträdet som yrke försvann fram på 1900-talet. Flickorna gick hellre till industrin.
Till köksgöromålen har alltid hört att diska. Först ordnades detta primitivt med borste och såpa. Sedan kom diskmedlet ”Klin” och längre fram i tiden diskmaskinen. Min hustru Clara och jag skaffade sådan ganska sent. Det hände att vi stannade upp göromålen för att njutningsfullt lyssna till dess surrande.
Köksbordet har i boken ett särskilt kapitel. Det får förutom att vara en plats för ätandet utgöra en plats vid vilket man fattar också för omgivningen viktiga beslut. Jag minns från mitt aktiva yrkesliv att jag till en vän uttryckte förvåning över ett visst beslut som fattats. Han upplyste mig om att detta i själva verket hade avgjorts vid ”familjen Y:s köksbord”. Liknande utsagor om ”Olof Palmes köksbord” återfinns i litteraturen. Avfallets hantering behandlas också i boken. När glasflaskorna för mjölk och andra flytande varor ersattes av lättare förpackningar var det ett framsteg. Tetrapacken blev ett begrepp kring 1900-talets mitt och systemet utvecklades snabbt. Sopsortering blev ett begrepp som vi fortfarande berörs av och det – liksom återvinningsmöjligheterna – präglar allas vår vardagstillvaro.
En svår fråga är hur pass jämställdheten mellan kvinnor och män i fråga om de dagliga köksgöromålen har utvecklats. En positiv faktor är att sådana företeelser som ”frufridagen” vid förra sekelmitten och den i och för sig utmärkta tidningen ”Husmodern”, som alltid fanns i mitt hem, ter sig hopplöst föråldrade. Efter att ha talat med yngre vänner i 20- och 30-årsåldrarna har jag blivit mera pessimistisk. De unga kvinnorna får nog dra tyngsta lasset. Ynglingarna har så mycket annat att intressera sig för. Inte minst idrotten, vars värde jag ingalunda ifrågasätter. Men den har, vågar jag säga, tagit ett alltför stort utrymme i vår tids press.
Nordiska museet har gjort ett mycket gott arbete när det gäller bakgrunden till vårt ätande. Ett annat basalt behov är att sova. Blir ”sängkammaren” rubriken på nästa volym?