I Viktor Anderssons debutroman ”Hon – en relationsroman” har en ung man glömt vad hans älskade, som lämnat honom, heter. För- och efternamn. Han letar på fysiska platser och i hennes dagbok. Vrider och vänder, prövar sig fram. Romanen vecklar ut sig till ett slags psykologiskt detektivarbete. Eller tja, egentligen inte – man glömmer ju inte en kärlek på det där sättet.
Det handlar alltså inte om ett rent psykologiskt drama, det finns en symbolisk grundstruktur: Den försvunna och anonymiserade kvinnan står för… Ja, vadå? Är vi inne i ett språkspel, eller i en psykolingvistisk labyrint? Inte vet jag, och det intresserar mig inte särskilt. Jakten på den där ack så viktiga bokstavskombinationen är för klent konstruerad för att engagera. Inte ens författaren själv tycks vidare uppslukad av den. Den ger mest intrycket av en twist med syfte att legitimera själva kärleksberättelsen.
Jag kan förstå behovet. Den är i sig nämligen rätt konventionell. När de båda träffas är han, med samma namn som författaren (Autofiktion? Vem vet?), en 23-årig journaliststudent på Södertörns högskola, och hon en flöjtist med ambitioner om Musikhögskolan. Tillsammans fördriver de dagar i den romantiska verklighet av suggestiva oneliners och finlitterära referenser som man bara finner i fiktionen.
Det lillgamla, lätt studentikosa språket gör det inte enklare att köpa klichéerna. Ur jagets penna kan det komma saker som: ”Det är rysligt och vidunderligt alltsammans, men jag ska inte grubbla och förtvivla.”
Romanens huvudsakliga problem är ändå ”hon”. Hon som älskar att sätta prefixet "september" framför allting: "septemberskyar", "septemberskymningen", "septembervindar". Hon med den där spontana, fria, drömmande, poetiska gåtfullheten som är så attraktiv i så många manliga författares och filmskapares fantasier. Finns hon verkligen, ens i den här romanen?
Hon blir aldrig mer än just det – en ”hon”. Inte en person, utan en beteckning. Och det är svårt att engagera sig i beteckningar. Kanske är det själva poängen. Kanske vill Viktor
Andersson visa att objektet för jagets besatthet är frånvaro, ett hål, precis som omslaget, där bilden av hennes ansikte till stor del är bortbränd, signalerar. Romanen som en det rena begärets fenomenologi.
Okej, men för att det här skulle bli ett engagerande verk hade det också behövts en begärets fysiologi, det som i klichén heter "kött och blod".