Litterär storhet kan förkroppsligas på olika sätt. Det finns geniala diktare som framlevt hela sitt liv i skymundan, och andra vars storhet blev allmänt erkänd först efter deras död. Men så har vi dem som redan tidigt vann berömmelse och fortsatte att producera prisbelönta och vida spridda mästerverk upp i hög ålder. Till denna mycket begränsade skara hör Thomas Mann (1875-1955) vars första och fortfarande allmänt lästa verk, romanen Buddenbrooks, utkom då han var bara 26 år gammal. Vid sin död kort innan han fyllde 80 hade han just avslutat första delen av en humoristisk roman om en svindlare.
Gift som han var med en kvinna av judisk börd fann han för gott att lämna sitt hem i München i samband med nazisternas maktövertagande 1933 och flyttade först till Schweiz och sedan vidare till USA. Där hyllades han som representant för den europeiska kulturen i landsflykt. Själv hävdade han, föga blygsamt, att ”där jag är, där är Tyskland”– det vill säga det goda Tyskland och dess humana kultur i motsats till det nazistiska barbariet.
Om det var någon äldre tysk diktare han kunde se sig som arvtagare till så var det Goethe. I samband med firandet av 200-årsminnet av dennes födelse 1749 besökte Mann Uppsala och höll ett högtidsanförande i universitetets aula. Med obruten stämma lät 74-åringen sina väl rytmiserade perioder ljuda. Med den två år tidigare avslutade romanen "Doktor Faustus" nådde han sitt skapande livs höjdpunkt och det talades om att han borde tilldelas Nobelpriset i litteratur en gång till – första gången han fick det var 1929. Ett andra pris är dock oförenligt med statuterna.
Bland mycket annat utgör Faustromanen ett motstycke till Goethes berömda drama om samma person: den lärde magikern och alkemisten som säljer sin själ till djävulen och i gengäld får sin ungdom tillbaka, låt vara under en begränsad tid, varefter djävulen hämtar honom till helvetet. Så går det i sagans ursprungliga form, en anonym berättelse från 1500-talet, men Goethe låter på slutet Guds änglar intervenera och rädda Fausts själ till himlen. Mann däremot återställer händelseförloppet till ursprunget och låter sin Faust sluta i helvetet i form av vansinnesmörker. Mann ”tar tillbaka” Goethes kulturoptimistiska budskap. ”Zurücknahme”, återtagande, är ett av romanens nyckelord.
Varför denna helomvändning? Svaret är att Manns Faustus bland annat står för den tyska kulturens sammanbrott under nazismen och andra världskriget. Romanen utspelas i nutid på 1900-talet och den moderne Faust är tonsättare och heter Adrian Leverkühn. Mann placerar in honom i en realistiskt skildrad miljö och vi får följa honom från vaggan till graven.
Samtidigt har denne Adrian – som så mycket annat i romanen – en dubbel identitet och inte bara genom parallellerna till sagans Faust utan också till den tyske filosofen Nietzsche, förkunnaren av övermänniskan och, orättfärdigt, utpekad som föregångare till nazismen. Även Nietzsche slutade sina dagar svårt sinnessjuk i tredje stadiets syfilis. Liksom Nietzsche ådrar sig Adrian syfilitisk smitta vid ett bordellbesök i ungdomen och dör svårt sinnessjuk. Själva smittan står för de element i den tyska folksjälen som ledde fram till nazismen. För Adrians del slår sjukdomen till med full kraft jämnt 24 år efter smittillfället – så lång tid stipulerar djävulskontraktet – det vill säga i början av 1930-talet samtidigt som Hitler tar makten över Tyskland.
Så långt lite orientering för hugade läsare som överväger att ge sig i kast med den just utkomna nyöversättningen av Thomas Manns roman, en lunta på 670 trycksidor. Vidare nyttig information bjuder Kerstin Ekman på i sitt utförliga, sakrika och engagerade förord.
Romanen har egentligen två huvudpersoner: jämte Adrian hans ungdomsvän Serenus Zeitblom som för pennan i egenskap av vännens levnadstecknare. Som humanistiskt lärd gymnasielektor står han för den ena, återkommande polen i Manns personteckningar: den anständige och en smula tråkige borgaren. Motpolen är konstnären-bohemen, här i Adrians gestalt. I ett avseende är Zeitblom den som kommer Mann själv närmast – stilistiskt. Båda är fulländade retoriker som förstår hur man bygger långa välklingande prosaperioder; något som ställer höga krav på översättaren. I detta fall heter hon Ulrika Wallenström och har redan i sina nyöversättningar av ett par av Manns tidigare verk visat sig uppgiften vuxen.
Stort utbyte väntar den läsare som inte ryggar tillbaka för långa meningar, och därtill avsevärd möda. Men det är just sådana uthållighetsprov som behövs i vår digitalt snabbläsande tid.