En bamsebox från Per Gessle, tio cd och en vinyl. Och alltsammans demoinspelningar. Från en artist som ibland kunnat kännas lika folkhemsvanlig som Tomas Ledin - eller IKEA. Har världen blivit galen?
Nej, faktum är att Gessles digra produktion av demos - en del utgivet som b-sidor - haft kvaliteer som inte alltid följt med i de färdiga versionerna. Det är i demostudion Tits & Ass med vapendragaren MP Persson som man kommer närmast Gessles knådande med idéer, sound och infall, hans inre musikverkstad. ”I´ve got a party in my head” som han sjunger i en av sina låtar.
Ungefär hälften av boxens innehåll är kopplat till Roxette, hälften är demos och outgivna låtar i övrigt. Materialet speglar alla sidor av popnörden Per Gessle. Här finns Beatles-influenserna och ekon av “I´m the walrus”, här finns Tom Petty- och Dylan-komplexet, liksom de finniga pojkballaderna med uppenbar charmfaktor. Eller europopen i ett spår som ”Monster Hangover”, kanske med sikte på nästa Roxette-singel.
I grunden vilar Buddy Hollys ande över mycket av materialet - i de enkla men självklara refrängerna som tar lyssnaren i sitt grepp. Och som den här boxen gödslar med. Ibland så att versförloppet tycks ha som enda funktion att kratta manegen för den refräng som strax ska födas, utifrån mottot ”don´t bore us, get to the chorus”.
En del av arrangemangen är påfallande färdiga och lär ha blivit en bromsklots vid inspelningen av de slutgiltiga versionerna. Men också med en befriande ruffighet i kanterna, långt ifrån den uppblåsta powerpopen under Roxettes USA-period.
Och det finns andra bottnar också, ett eteriskt och närmast minimalistiskt drag i spår som ”When I close my eyes (no one can se me)” och”Ghost in the house”. Samt å andra sidan ett gitarrslamrigt rockröj med polarna i studion i ”Apple in the mud”. Eller lyssna på den fina, avskalade versionen av ”Jo-Anna says” från psykedeliska soloalbumet Son of a plumber, och försök sedan avfärda Gessle som lättviktig.
Sammantaget är det på demostadiet Gessle påminner som mest om aktningsvärda popsnickare som XTC och andra - en auteur i popmusik. Förvisso med en närmast tjuvaktig förmåga att parafrasera riff och refränghooks ur pophistorien.
Synd bara att man valt bort Roxette-demos där Marie Fredriksson är med. Gessles demos av hans svenska soloalbum, på två separata cd:n, hade man å andra sidan kunnat avstå ifrån.
Bästa låtar: Roxettes 90-tal