En arg söker sin flock

So long, era jävla svin! Han bränner ut ur Stockholm i sin feta SUV och vinkar föraktfullt med långfingret åt den kalla staden som genom årtionden har blivit jävligare och jävligare med alla sina pretentiösa inflyttare som försöker posera något de aldrig kan bli. Han glider runt bland fåglarna på egendomen på Österlen och kommer på sig själv med att likafullt längta efter samma stad.

Han ska fylla sextio och han har kommit till ro med både kritiker och feminister, som trots allt precis som författaren själv inte är mer än arslen på ben, och mitt i det rofyllda kastar han några facklor ändå. Han är en man och eftersom han är en man så måste han förhålla sig till kvinnan, och just här är hon 33 år yngre och han njuter hennes humor och hennes kropp men det är klart att han undrar ibland; vad har de att ge varandra - kanske saknar han sina utflugna barn, kanske söker hon en försvunnen far. Men det svänger snabbt och han skickar ett mejl till världsfotografen Anton Corbijn för att bli plåtad tillsammans med den sköna.

Han tackar nej till Stjärnorna på slottet, han läser Rilke utan att imponeras och han håller verkligen med om maximen "the youth is wasted on the young." Han ser sitt samhälle och fäller ännu en tår över det folkhem han själv personifierar uppbrottet ifrån. Han lyssnar på Stones och på Springsten och på Dylan och faktiskt också på en hel massa andra och han förundras över att sånger kan fortsätta förundra.

Ulf Lundell förnekar sig inte. I de elva spåren på skivan som följer med den nya prosalyriska En öppen vinter sjunger han som vanligt om jakten på frihet och om ärren och om att komma ut på andra sidan som en bättre man - och är man inte uppmärksam kan man lätt få för sig att bättre är en synonym till bittrare. Och som alltid när det handlar om Ulf Lundell är kranen antingen på eller av. Det finns inget mellanting och vid det här laget har redaktörerna lärt sig att inte ifrågasätta hans manus och allt kommer med. Ulf Lundell är alltid Ulf Lundell och därför ska allt läggas på bordet. Han är det romantiska geniet och allt han skapar är bra. Och i den krasst kylslagna marknadsekonomins skenande acceleration stämmer det givetvis. Grabbarna längst fram köper allt och lite till - de är gamla nu, har ekonomin. Bildkonstnären Lundell drar gissningsvis in en stor del av hela varumärkets inkomster, trots att det där är tydligare än någon annanstans att det inte sållas.

Det är egentligen helt meningslöst att tjata om halvfulla eller halvtomma glas. När det handlar om Ulf Lundell är glaset alltid överfyllt, och kanske måste det vara det. I den osorterade strömmen dyker det trots allt upp strofer, stycken, låtar och hela romaner som har en odiskutabel kvalitet. Prosalyriken passar honom bättre än prosan har gjort i de senaste romanerna. Det finns ingen orsak att använda fler ord än nödvändigt eftersom det ändå alltid är samma teman som återkommer. Och i all sin förment dryga gubbighet är Ulf Lundell också alldeles naken och utelämnad och det är nästan omöjligt att inte ha överseende med alla felsteg. Han fortsätter envist att jaga samma känsla av nu som han jagade för fyrtio år sedan och hur gärna man än vill konstatera det pubertala i hans sisyfosvandring känner man allt som oftast hur en storögd mänsklighet lyser igenom hela den kantstötta kropp som formar det ikoniska varumärket Ulf Lundell och man skiter i att konstatera och hoppas istället att den gamle ska njuta lika mycket nästa gång tranorna flyger förbi.