Det enda man kan vara säker på i livet är att man ska dö. För en del är det mer påtagligt än för andra. Och när någon dör sker en förvandling. Éduard Levé sätter tonen redan i inledningen: "Du som tidigare var så långt borta, så distanserad och dunkel, du strålar intill mig ... Du gör mig mer levande som död." Lite senare skruvas själva grundbulten åt i denna märkliga roman: "Ditt självmord har fått en grundläggande funktion ... Din sista sekund förändrade ditt liv i andras ögon." Och i slutet konstateras att "du" som död är lika levande som när du levde.
Éduard Levé tog själv sitt liv tio dagar efter att han lämnat in manuskriptet hos sin förläggare.
Den monumentala tragik som omgärdar den här romanen är förstås omöjlig att bortse ifrån. Den är snarare, mycket krasst uttryckt, själva verkets essens. En bok som är skriven i andra person – berättelsen riktar sig till ett "du" och bara undantagsvis finns ett "jag" med som röst – om någons självmord av en författare som sedan tar sitt eget liv: det kan inte bli mer tröstlöst intrikat.
Boken uppges på sina håll vara skriven av Levé som en gestaltning och en bearbetning av en nära väns bortgång. Men det går inte att läsa den annat än som en självmordsövervägandes betraktelser på randen till livets stup. Som ett resonerande mellan olika sidor av författaren själv, ett starkt "du" och ett svagt "jag".
Det är en kort roman som i stort sett bara listar olika egenskaper och omständigheter från den dödes liv. Varje stycke börjar på en ny betraktelse eller fundering och allt flödar fram i en till synes oregelbunden ordning och det lyser igenom att berättaren ser livet som en ganska slumpmässig och ofta meningslös samling händelser, men att med självmordet så skapas plötsligt mening – en "funktion". Att vi talar om de döda på ett helt annat sätt än om de som fortfarande lever. Vi börjar med deras död och rör oss sedan bakåt. "Är det inte besynnerligt att din sista handling inverterar din biografi", frågar sig berättaren.
Vi får även veta att "du" tyckte om böcker för att du kunde kontrollera tiden som du ville, läsa i din egen rytm, än när du utstod det verkliga livet i dess oavbrutna ström.
Denna kavalkad av ångest och det tungsinne som hänger över "Självmord" är svåruthärdligt. Och det är nästan som att man får dåligt samvete över att intressera sig för hur boken ska läsas och tolkas, liksom för att den stundom faktiskt känns störande monoton i sitt sakliga utförande. Berörd är det vilket som ändå svårt att inte bli.