Ulf Malmros har gjort sig mest känd för sina udda komedier, filmer som ”Den bästa sommaren”, ”Bröllopsfotografen” och ”Smala Sussie”. Han har varit ojämn i sina filmer där han både regisserat och skrivit manus. ”Den bästa sommaren” är hans bästa jämsides med ”Bröllopsfotografen” i mitt tycke, medan den förra ”Mammas pojkar” bitvis var stor komik men alltför tunn som helhet.
Med ”Min så kallade pappa” hamnar han på rätt köl igen, och är mer allvarlig. Historien om Malin (Vera Vitali) som snart ska föda sitt första barn och inser att hennes sambo inte alls är mogen för barn är riktigt bra berättad. Samtidigt som hon hamnar i tvivel om sin nuvarande relation börjar hon leta efter sin pappa (Michael Nyqvist)som försvann från henens uppväxt när han var riktigt liten. Denne är numera en uppburen skådespelare, med ett litet inställsamt hov omkring sig, bortsett från den närmaste, elake kollegan (Henrik Dorsin i högform).
Malin träffar på pappan på en fest när han firar jämnt antal år i teaterbranschen. Det är en arrogant och självupptagen man som inte bryr sig speciellt när hon dyker upp. Men så får han en stroke och vaknar upp utan minne.
Malin tar chansen och gör honom till den pappa han aldrig varit. Tillsammans hittar de på en lycklig barndom och det verkar som om de ska hitta en väg framåt tillsammans. Men så börjar minnesbilderna att komma tillbaka. ..
Vera Vitali är mycket trovärdig i rollen som Malin och är bild i stort sett hela filmen. Saken blir ju inte sämre av att hon är höggravid på riktigt (åtminstone så långt jag kan uppfatta det). Hon spelar lågmält, närvarande och imponerar genomgående, även i den utdragna förlossningsscenen.
Michael Nyqvist är mer förväntad, vilket innebär en sedvanligt stark tolkning av skitstöveln till pappa. Han får ironiskt nog säga att ”konsten är större än livet” just innan han får sin stroke. Den typiske schablonen med skådespelaren som ”tvingas” spela lättviktsteater i stället för tyngre teater hanteras också lyhört. Genom den fejkade rekonstruktionen av den uppväxt tillsammans han och Malin aldrig haft får man glimtar från hans egen vilket ger psykologiskt djup.
På vägen dyker osökt ”Mig äger ingen” upp i tankarna, filmen efter Åsa Linderborgs bok, också den en stark skildring av relationen pappa-dotter .”Min så kallade pappa” är ändå inte så mörk som den. Här finns något slags öppning framåt. Alla sår går inte att läka, allt får inte den tid det behövt. Men kanske slipper man föra det arvet vidare.
Det är också en intressant aspekt på vad som bygger ett ”jag”. Är det minnet? Jag kommer i alla fall att minnas den här filmen länge.