Tänk om man fick börja om på nytt med sitt liv. Börja om och göra allt rätt den här gången. Tänk om man fick genomgå en sällsam förvandling och bli den som man egentligen vill vara. Eller varför inte tänka större och mindre egoistiskt – tänk om man fick börja om på nytt med hela mänskligheten och världen.
Börja om, förvandlas, bli något nytt, bryta upp och kapa alla band – det är önskningarna som genomsyrar de sju berättelserna i Ingeborg Bachmanns novellsamling "Det trettionde året" från 1961. Berättelserna handlar om en handfull människor i 1950-talets Österrike med drömmar om det oskrivna bladet och dess oändliga möjligheter. Kruxet med drömmen om det vita arket är dock att möjligheterna går om intet så fort man sätter pennan mot pappret. Den saken blir den unge mannen i titelnovellen snart varse. 30-årsdagen närmar sig och han får panik när han inser att livet som han har levt i väntan på att det riktiga livet ska börja har blivit hans liv. I ren och skär desperation bryter han upp och tar sig tillbaka till Italien som för honom är en utgångspunkt. Men utgångspunkten är förlorad och gamla vänner och kärlekshistorier spökar. Han flyr men de nya vännerna och älskarinnorna som han möter påminner alla om de gamla.
Människan har, för att låna en rad ur Ingeborg Bachmanns landsman Robert Musils roman "Mannen utan egenskap", en förmåga att flytta från månen bara för att återigen inrätta sig som på månen. Kort sagt, att börja om, förvandlas och bli något nytt är så pass svårt att det måste betraktas som omöjligt. Att bryta upp räcker inte, vi måste också göra oss kvitt vårt förflutna, våra värderingar, våra böjelser – ja, allt som har format oss. Vi måste så att säga släppas ned i degeln och hettas upp och återfå flytande form. Visst kan man lämna allt, byta namn och öppna en bar i Thailand, men den förvandlingen är bara skenbar.
Bokens tabula rasa-tema (föreställningen om att människan föds utan bestämda egenskaper, och att alla ens egenskaper formas under livets gång) blir som tydligast i novellen "Allt", som handlar om en ung pappa med en önskan om att hans son ska bli den första nya människan, opåverkad av allt det som har påverkat och format honom själv, men trots omsorgerna visar sonen prov på en bekant grymhet. Här stöter man också på den språkfilosofiskt orienterade Ingeborg Bachmanns grundtes för vad som ensamt kan förvandla människan: ett nytt språk. Endast på så sätt kan det oskrivna bladets potential infrias.
Önskan om en ny värld är lätt att förstå, allt man behöver göra är att öppna en dagstidning eller bläddra i en historiebok. Hos Ingeborg Bachmann är det andra världskrigets grymheter som akut har väckt denna önskan, vilket öppningsnovellen "Ungdom i en österrikisk stad" gör klart för läsaren. Mänskligheten skulle behöva börja om från början, men allt den kan göra är att traumatiserad gå vidare genom historien.
Ingeborg Bachmann bjuder som ni märker in till djupsinnigheter. Men det som gör läsaren mottaglig för det djuplodande i texterna är Bachmanns drivna, poetiska och uppriktiga språk – som alltid väl förvaltat på svenska av Linda Östergaard – och hennes förmåga att med ett par tre meningar skapa tät stämning och suggestion. Bachmann må har varit en tänkare, men i första hand var hon författare. Och vilken författaren hon var.