Att vara människa är inte alltid lätt. Men att vara Boov är svårare. I alla fall om man heter Oh. Och ständigt tvingas flytta – inte bara till nästa kvarter utan till andra planeter.
När Booverna upptäcker jorden, som de tar över efter att ha flyttat människorna till en sorts interneringsläger, tror de att deras lycka äntligen är gjord. På jorden finns det inte bara en massa roliga saker, här hoppas de dessutom undkomma den hemska Gorgen som ständigt är dem i hasorna.
Men när Booverna misslyckas med att teleportera den streetsmarta flickan Tipp till lägret så är jorden bokstavligen i rullning. Inte minst då Tipp i jakten på sin försvunna mamma slår sig ihop med Oh, de stora misstagens okrönte mästare. Eller om man så vill Boovernas anarkist.
Nej, inget blir som Kapten Smäck önskar. När han tror att booverna äntligen är utom fara sänder den sällskapstörstande Oh iväg en inflyttningsinbjudan inte bara till grannarna utan till hela galaxen.
Nu är inte bara Boovernas existens hotad utan också jorden och hela mänskligheten. Men ni vet väl vad man brukar säga om att äkta vänskap alltid kirrar ”biffen”. Eller jorden för den delen.
Och så är det ju, inget fel på filmens budskap. Eller regissörens Tim Johnsons klappande hjärta. Dessvärre går det inte komma ifrån att det är något som saknas i själva känslan, humorn. Det blir aldrig den där riktiga tändningen. Eller asgarvet.
Homes Oh lär knappast gå till filmhistorien som den mest kända utomjordingen (som ET med sitt ”Phone home!”) men det jag gillar med filmen är dess barnsliga naivitet. Allt det som Oh står för. Allt det där som vi föddes till. Och som sedan skalades av med erfarenhet och törnar.