Presentatören Jacke Sjödin konstaterade att han och ytterligare tre mogna män på scenen hade väldigt lika frisyrer. Det blev förstås en visa på det temat. Längst till vänster den betydligt mindre skallige basisten Stefan Persson.
Show
Elvis i Parksnäckan 20 år
Kent Wennman med band. Gästartister: Kören Afro, Anders Widmark, bröderna Henrik och Magnus Rongedal
Konferencier: Jacke Sjödin
Onsdag 17 augusti
När "Elvis i Parksnäckan" sjösattes 2002 fanns inga tankar på annat än en enstaka spelning. Men det skulle bli betydligt mer än så. Genom åren har Wennman tillsammans med ett knippe skickliga och stilsäkra musiker gjort hundratals konserter landet runt, med den stora showen i Parksnäckan som ett givet inslag i mitten på augusti.
Konferencieren Jacke Sjödin kallade Wennman för ett vandrande Elvismuseum. Så är det säkert, men i så fall ett museum utan fåniga peruker, solglasögon, hälsovådliga smörgåsar med bacon, marmelad och jordnötssmör eller vita Las Vegas-dräkter.
För det är musiken bakom myten och utanpåverket som intresserar Wennman. Han röjer undan all bråte som skymmer sikten och lyckas nå kärnan på sitt och bandets eget sätt – att försöka kopiera originalet har aldrig varit aktuellt.
Tolv plattor med musik "associated with the king" har det blivit, men det är på scen som musiken biter bäst. Det framgick tydligt även under jubileums- och avskedskonserten. Det tajta bandet var förstärkt med pianisten Arvid Callin Nerdal och Hammondorganisten Andreas Hellkvist, vilket gav låtarna ännu mer stadga.
Parksnäckans bänkrader och extrastolar var fyllda till sista plats när Kent Wennman & co gjorde sin traditionella extra allt-show för sista gången.
Balansen mellan kända, mindre kända och totalt okända Elvislåtar blev bra. Genremässigt täcktes det mesta in från rock via folk och country till gospel.
De andliga sångerna på slutet med Kören Afro under ledning av Peter Ekengren blev en höjdare. Jag säger bara "Amazing grace". Kören och de gästande bröderna Rongedal lyfte också maffiga klassiker som "Stop look and listen", "Burning love" och "Suspicious minds".
Allra bäst fungerade annars de raka och okomplicerade rocklåtarna. Där fick Ulf Holmberg visa vilken skicklig gitarrist han är, uppbackad av Nicke Widén på pedal steel, basisten Stefan Persson och trummisen Per-Åke Persson.
Den mäktiga kören Afro under ledning av Peter Ekengren och Arvid Callin Nerdal lyfte många av låtarna mot slutet av konserten
Nicke Widén fick också illustrera vad en begåvad banjospelare kan tillföra låtar som Bob Dylans "Don't think twice, it's all right" och Gordon Lightfoots "Early morning rain", två klassiker som Elvis spelade in med mycket lyckat resultat.
Däremot fungerade Kent Wennmans och Anders Widmarks två pianoballader mindre bra en kväll som denna. I ett mindre sammanhang hade musiken nog gripit tag mer. Men nu är vi inne på randanmärkningar. Totalt sett en riktigt fin finalkväll.