Konserten är lite för lugn, men lyfter i den andra halvan, tycker UNT:s recensent.
Ellen Krauss
Parksnäckan
Torsdag 1 augusti
Betyg: 4
Vissa bara föds till scenen och rampljuset. Sådan är underbarnet och singer-songwritern Ellen Krauss. Hon upptäcktes redan som 16-åring när hon publicerade låten "New York" på Soundcloud. Åtta år senare innehåller meritlistan, förutom ett album och en drös singlar, ett medverkande i "Så mycket bättre", QX-galans finaste utmärkelse "Årets HBTQ+" och ett sommarprat.
I Parksnäckan är det som att vad Krauss än gör, oavsett hur hon svamlar eller krånglar med mikrofonsladden, så charmar hon byxorna av publiken. Alla blir liksom lite småkära. Precis som i "Så mycket bättre", helt enkelt – ett program som otvetydigt bidragit till Krauss popularitet och folklighet. Hon är inte dum heller: tre tolkningar från programmet spelas under kvällen.
"Såhär är det, Parksnäckan", säger 24-åringen efter ungefär halva konserten och spänner blicken i publiken. "Jag har skrattat åt det hela dagen. Snäckan..." En replik levererad med overklig komisk tajming. Direkt vinner hon över kritikerna – eller hade gjort, om hon hade haft några till att börja med. "Man får älska vem hon vill", avslutar hon.
Sedan spelar Ellen Krauss debutsingeln "The One I Love", hennes stora genombrott. Idag har låten närmare 30 miljoner spelningar på Spotify och har blivit något av en lesbisk anthem. Men den är långt ifrån toppen på spelningen. Snarare är hitten lite för lugn och lite oväntat placerad i mitten av spelningen, istället för ett ganska självklart avslut på det hela.
Lite för lugn är också en bra beskrivning på delar av spelningen – resultatet av kombinationen lugn pop och sittande publik. Skickliga musiker är oavsett Krauss (både på gitarr och sång) och bandet genom hela konserten, som rör sig mellan countrypop á la First Aid Kit och Sarah Klang och något rockigare. I den andra halvan lyfter det. "The Wedding" är vacker kärleksmusik som inte lämnar någon oberörd.
Allra bäst är förvånande nog ingen av hennes största framgångar, utan "Bali", första låten på Krauss första och enda album. Då lägger hon för en stund ifrån sig sin snuttefilt – gitarren – och går all in i sång och dans medan bandet bjuder på riviga mellanspel. Efter att ha hört live-versionen kan man inte gå tillbaka till studioinspelningen utan att bli besviken.
Det tåls att påminnas om att Ellen Krauss karriär, trots allt, fortfarande är i sin linda. Även om det verkar som hon aldrig gjort annat än att stå på scen.