Stephen Kings främsta styrka har alltid varit skildringen av det småskaliga livet. Kanske excellerar han som mest i det förflutna, tiden för den egna uppväxten i 1950- och 1960-talets "small-town America" i nordöstra USA. "Väckelse" tar sin början en solig oktoberdag 1962, då världen håller andan för Kubakrisen och sexårige Jamie Morton leker på gårdsuppfarten då en skugga faller över honom. Charles Jacobs, ung ny pastor i metodistförsamlingen med en fascination för elektricitet, träder in i hans liv. Under tre år växer en vänskap fram som får ett abrupt slut då pastorns familj dödas i en bilolycka och han lämnar staden.
I vuxen ålder korsas deras vägar igen. Jamie Morton är nu slav under heroinnålen och Charles Jacobs försörjer sig som tivolicharlatan för att finansiera sina experiment. Han erbjuder sig att hjälpa Jamie, göra honom kvitt beroendet genom elektricitetens okända kraft. Jamie accepterar, och hans liv knyts samman med Charles allt mer dunkla forskning på ett sätt han inte kunnat förutse.
"Väckelse" börjar anspråkslöst, en finstämd berättelse om att växa upp, hångla under läktaren till skolans fotbollsplan, dricka sig full och förlora oskulden i en övergiven bergsstuga till ljudet av åskans muller. Här briljerar Stephen King, beskrivningarna är exakta, språket levande, tonen rätt, han suger mig bakåt i tiden.
Men som regel i Kings romanvärld finns ett oväder som ska dra in. I "Väckelse" sker det såväl bildligt som bokstavligt när Jacobs åter träder in. Hans experiment har en baksida, han kan visserligen bota de sjuka men det finns ett pris, efterverkningar som hos vissa blommar ut i galenskap, tecken på att han gläntar till en värld bortom vår där "den dolda elektriciteten" styr. Här brassar författaren till sist på så att man får kortslutning. Varför måste han alltid ta i från tårna?
På försättsbladet skriver King att "Väckelse" tillägnas författare som Mary Shelley och HP Lovecraft och Shirley Jackson. Att Shelley och Lovecraft tjänat som inspiratörer syns tydligt men på vilket sätt Jackson gjort det – hon var en mästare på att låta skräcken ligga under ytan utan att visualiseras – känns luddigt.
Någon gång önskar jag att skräckmästaren skulle våga låta dörren in till monstret förbli stängd. Det blir så mycket ruskigare då.