Tre skickliga musiker med olika instrument kan bilda flera kombinationer. Alla kan naturligtvis spela tillsammans, de kan gruppera sig parvis eller någon kan rent av spela helt solo. Allt detta fick vi uppleva under tisdagskvällens digra och omväxlande konsert. Man började med fransk – svensk – fransk musik; den franska musiken för hela trion, i de svenska styckena spelade respektive violin och klarinett huvudroll med träget partnerskap från pianot.
I Darius Milhauds ”Suite” för violin, klarinett och piano kunde man få uppleva neoklassicistisk melodik, bryska tonartsväxlingar och stundtals jazzinfluerad rytmik. Ytterst elegant mu- sik och, bortsett från dålig klangbalans ibland, lika smakfullt spelad. Den svenske tonsättaren Tor Aulins ”Fyra akvareller ” för violin o piano, komponerade runt förra sekelskiftet, innehåller både flödande melodik och intressant rytmik, både omsorgsfullt och inlevelsefullt uttolkade. Men den avslutande polskan visade tonsättarens salongsmässiga fördom om svensk folkmusik. Den likaså svenske tonsättaren Albert Schnelzers ”Into thin air” för klarinett och piano (komponerad 2013) hade ett mycket eget uttryck. Extremt fritonal med många imitationer instrumenten emellan och mycket fri rytmik. Likaså extrema tonhöjder både nedåt och uppåt. Stycket slutade med en ensam hög och svag klarinetton. Ett slags personlig universalmusik, fascinerande och mycket skickligt uttolkad.
Francis Poulencs samling korta stycken som inlagd musik i skådespelet ”L´Invitation au châu- teau” för violin klarinett och piano, bjöd både på romantik, vulgariteter och parodi. Fransk ésprit som bara Poulenc kan servera; utmärkt och varierat spelad ”tillfällighetsmusik”.
Konsertens flitigaste musikant Love Derwinger, medverkande i alla stycken, bjöd så helt ensam J S Bachs ”Partita nr 1” B-dur. En modern flygel är inget ”historiskt korrekt” instrument för Bachs musik och denna musik är inte tänkt för konsertbruk. Med detta sagt måste Derwingers tolkning sägas var mycket elegant, med tydlig frasering och virtuos fingersättning, framför allt i den sista giguen.
Sist i konserten spelades Bela Bartóks ”Kontraster” för violin, klarinett och piano. Tre stycken med (väl dold) grund i rumänsk/ungersk folkmusik (där klarinettstämman faktisk skrevs för Benny Goodman). Musikantiskt, rent av virtuost ibland, men inget insmickrande och inte något känslouttryck. Kongenialt uppförd musik som ändå, trots sista satsens blandning av hetsig rytmik och meditation, efterlämnar en känsla av kylighet i den heta sommarkvällen.