Kvällens UKK-spelning med Watain sålde slut på mindre än 10 minuter. Under lördagen hålls en extrakonsert.
Konsert
Watain
Uppsala Konsert & Kongress
Fredag 3 november
Betyg: 4
Hur avslutar man som bäst höstens kanske gråaste vecka? Med ruttet djurblod och låtar om ond bråd död, svarade tydligen många, och begav sig till ett utsålt UKK för den första av black metalbandet Watains två Uppsalaspelningar.
Publiken på plats innehåller allt från fans från Mexiko och Australien till delar av Sveriges hårdrockselit som Tobias Forge från Ghost och Opeths Mikael Åkerfeldt. Jubileumsfirandet, som också är bandets första Uppsalaspelning på tio år, lockar helt klart stort intresse.
Ingen kan klandra Watain för att ha sparat på krutet till sitt satanistiska födelsedagskalas. Scenen är ett monsterbygge av monumentala mått, med sina dödskallesmyckade altare och de stora, allestädes brinnande treuddarna som blivit gruppens signum. Stundtals tycks det brinna precis överallt på scenen.
Bandet själva är på gott (läs: ursinnigt) humör. Som brukligt för genren känns materialet som en långtradarkrasch på autobahn. Det är primitivt, kraftfullt och stundtals fysiskt ansträngande att lyssna på.
Sådär kittlande ondskefullt blir det däremot först i låtar där tempot sänks, och de olycksbådande melodierna tillåts träda fram.
Watains frontfigur Erik Danielsson gav allt i en uppenbart minutiöst planerad scenshow.
Några sådana ögonblick, som blir kvällens höjdpunkter, kryddas dessutom med gästartister. Som Mayhem-sångarens Attila Csihar duellerande med Erik Danielsson under "Beyond" – en blytung och utsökt uppvisning i skräckrock. Och finns det en faktiskt slöja mot en undre värld är den sannolikt som tunnast under "We remain", som framförs tillsammans med Farida Lemouchi från The Devil's Blood.
Men allt fungerar inte riktigt. När Watain sist spelade på UKK gick brandlarmet och konserten fick avbrytas. Inte heller denna gång är lokalen bandets vän. Trots det ambitiösa tilltaget att för hand skruva bort den stora salens främre rader är mer än halva lokalen sittplatser.
Bland benknotor och kadaver inleddes Watains allhelgonaspelning med tändandet av elden – en central del i bandets estetik och världsbild.
Det skapar en märklig inramning för denna typ av konsert – inte minst för att stora delar av publiken faktiskt sitter i sina stolar under hela konserten, något som gör sångaren Erik Danielsson märkbart irriterad flera gånger under kvällen.
För visst känns det lite märkligt när en black metal-konsert upplevs som en matinéföreställning på Dramaten. Samtidigt är nivån på Watains show, 25 år in i karriären, så mycket mer än några benknotor och vitt smink. Det är lika mycket ockult teater som en musikkonsert.
På raden längst fram smetar sig trots allt fansen in sig i medhavt ruttet grisblod. Satan, och galenskapen, lever vidare.