Nina Ulmaja menar i sin högst personliga bok "En annan Edith" att litterära tungviktare som Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius med skilda motiv var med om att skapa myten om Nordens första modernist – den finlandssvenska poeten Edith Södergran. De hade god hjälp av Hagar Olsson, kritikern som blev Ediths vän och som tillsammans med Diktonius var den första att prägla hennes eftermäle. Använde de måhända Södergran som språngbräda för sina egna karriärer eller var de ovetande om dennes rika liv före de allra sista nödåren, undrar Ulmaja. Hur som helst skapade de myten av den unga, isolerade, utfattiga, tbc-märkta poeten som inväntade döden i obygden på Karelska näset. Där dog hon för 100 år sedan, på midsommarafton 1923. Hon blev 31 år.
Varför marginaliserades Edith Södergran av Artur Lundkvist? Varför beskrev Sven Stolpe hennes liv som en mardröm? Och var Gunnar Ekelöf rädd att hamna i hennes skugga när han slingrade sig undan att skriva om henne i Sverige? Det har varit en gåta hur den utslagna stackars poeten paradoxalt nog kunde vara så stolt medveten om värdet hos sin nyskapande poesi. Men nu sticker Nina Ulmaja slutgiltigt hål på "eländesmyten". Hon slutför det arbete som den finska litteraturforskaren Agneta Rahikainen påbörjade i sin avhandling och biografi. Äntligen blir Södergrans stolta självkänsla begriplig.
Nina Ulmaja utgår från Edith Södergrans foton. Både Edith och mamman, Helena Södergran, var skickliga fotografer. Edith brände allt, brev, diktutkast och så vidare, för att "likmaskar" inte skulle kunna rota i hennes liv. Men bilderna sparade hon och Ulmaja är den första att betona deras vikt som biografisk källa – och deras konstnärliga halt. På självporträtten ser man Södergran idel klädd i eleganta klänningar och hattar. Hade fotona från början funnits tillgängliga hade bilden av Södergran och hennes liv sett helt annorlunda ut, tror Ulmaja. Men fotona lade Elmer Diktonius beslag på trots att han lovat poetens mamma att lämna dem till litteraturarkiv i Helsingfors. Först vid Diktonius död 1961 blev de tillgängliga.
Sanningen om Edith Södergran var att hon växte upp i kulturmetropolen Sankt Petersburg. Hon var smart, självironisk, välutbildad och berest. Och rik! Först vid ryska revolutionen 1917 konfiskerades familjens förmögenhet. Plötsligt blir hennes självsäkra ord "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är" fullt logiska. Med hennes klass följde hennes självkänsla. Mamman var tidig feminist. Och hon var välutbildad och självständig. Vad tänkte hon när Hagar Olsson beskrev henne som en "rödkindad liten trollmamma"?
I sin bok tilltalar Nina Ulmaja Edith Södergren direkt via brev. Det är ett slugt grepp för att komma poeten nära. Mot överklassflickan Edith och hennes tid ställer författaren sig själv och nutiden. Ulmajas familj hör till dem som har jobbat åt de rika. På punkt efter punkt hittar Ulmaja dock likheter både mellan sitt och Ediths öden och mellan tiderna de har levt i. Konstant finns hela tiden rysskräcken.
Nina Ulmaja är en spännande berättare som oförfärat blandar personligt med historiskt. Och vilken tur att hon varken är litteraturvetare eller forskare. Då skulle hon aldrig ha vågat kasta fram så uppkäftiga teorier om namngivna kulturmänniskors drivkrafter när de bidrog till mytbildningen kring Edith Södergran.