Konsert
El Perro del Mar
Katalin
25 september
Det började på i stort sett utsatt klockslag med ett starkt ljud som fick många i Katalins restriktionshämmade publik att spontant slå händerna för öronen. Om det nu var meningen med en chockstart eller om ljudteknikern inte hunnit tillbaka från ett toalettbesök framgick inte, men det blev snabbt tillrättat när El Perro del Mar klev på scenen och hängde på sig sin gitarr och startade med "Fight for life".
Det var nog tänkt att turnén skulle ha tagit plats förra året. Då var det nämligen femton år sedan "Look! It's El Perro del Mar!", artisten Sarah Assbrings – med artistnamnet El Perro del Mar – debutalbum släpptes. Och av någon anledning står det fortfarande femton år i pressreleaserna. Om nu någon skulle bry sig om att det är lite apart att fira sexton år i stället.
Hur som helst var idén att ta debuten och göra låtar därifrån i ny musikskrud. Resultatet skiljde sig dock inte så oerhört från originalen på debuten, som dessutom blandades upp med låtar från senare inspelningar. Det spelade heller inte någon roll. Hennes något androgyna framtoning i högklackat och någon slags kostymdress gjorde att spelningen kändes som ett slags nedtonat performance, något ceremoniellt eller ett slags rit. Det förstärktes av att hon inte sade något mellan låtarna, utom ett frammumlat tack här och var, och en mening om att det var efterlängtat att vara tillbaka på scenen.
Det gjorde också att man på gott och ont kände som att delta i något exklusivt men samtidigt introvert och solitärt. Som en ynnest att få se in i någons inre skrymslen men som en envägskommunikation: "det här är jag, och vem du är får du hålla reda på själv". Lite synd, jag hade hoppats att se mer av människan Sarah bakom artistaliaset El Perro. Ändå spelade hon inte sin "Each man to his own".
Hennes mörkt suggestiva musik stod i stark kontrast till den sista hälsning från sommaren som lördagen bjudit på. El Perro är definitivt höst. Den ljusa rösten i kombination med ljudlandskapen bakom skapar något eget, snudd på som ett soundtrack till en dystopi i svartvitt. Som extranummer efter den riktigt korta konserten – bara drygt 40 minuter lång – bjöd hon på "Please stay", så nära en riktigt stark poplåt hon kom. Kanske var låttiteln riktad till henne själv den också, lite till hade hon gärna fått stå på scenen.