Konsert
El Perro del Mar
Katalin
25 september
Det började pÄ i stort sett utsatt klockslag med ett starkt ljud som fick mÄnga i Katalins restriktionshÀmmade publik att spontant slÄ hÀnderna för öronen. Om det nu var meningen med en chockstart eller om ljudteknikern inte hunnit tillbaka frÄn ett toalettbesök framgick inte, men det blev snabbt tillrÀttat nÀr El Perro del Mar klev pÄ scenen och hÀngde pÄ sig sin gitarr och startade med "Fight for life".
Det var nog tĂ€nkt att turnĂ©n skulle ha tagit plats förra Ă„ret. DĂ„ var det nĂ€mligen femton Ă„r sedan "Look! It's El Perro del Mar!", artisten Sarah Assbrings â med artistnamnet El Perro del Mar â debutalbum slĂ€pptes. Och av nĂ„gon anledning stĂ„r det fortfarande femton Ă„r i pressreleaserna. Om nu nĂ„gon skulle bry sig om att det Ă€r lite apart att fira sexton Ă„r i stĂ€llet.
Hur som helst var idén att ta debuten och göra lÄtar dÀrifrÄn i ny musikskrud. Resultatet skiljde sig dock inte sÄ oerhört frÄn originalen pÄ debuten, som dessutom blandades upp med lÄtar frÄn senare inspelningar. Det spelade heller inte nÄgon roll. Hennes nÄgot androgyna framtoning i högklackat och nÄgon slags kostymdress gjorde att spelningen kÀndes som ett slags nedtonat performance, nÄgot ceremoniellt eller ett slags rit. Det förstÀrktes av att hon inte sade nÄgot mellan lÄtarna, utom ett frammumlat tack hÀr och var, och en mening om att det var efterlÀngtat att vara tillbaka pÄ scenen.
Det gjorde ocksĂ„ att man pĂ„ gott och ont kĂ€nde som att delta i nĂ„got exklusivt men samtidigt introvert och solitĂ€rt. Som en ynnest att fĂ„ se in i nĂ„gons inre skrymslen men som en envĂ€gskommunikation: "det hĂ€r Ă€r jag, och vem du Ă€r fĂ„r du hĂ„lla reda pĂ„ sjĂ€lv". Lite synd, jag hade hoppats att se mer av mĂ€nniskan Sarah bakom artistaliaset El Perro. ĂndĂ„ spelade hon inte sin "Each man to his own".
Hennes mörkt suggestiva musik stod i stark kontrast till den sista hĂ€lsning frĂ„n sommaren som lördagen bjudit pĂ„. El Perro Ă€r definitivt höst. Den ljusa rösten i kombination med ljudlandskapen bakom skapar nĂ„got eget, snudd pĂ„ som ett soundtrack till en dystopi i svartvitt. Som extranummer efter den riktigt korta konserten â bara drygt 40 minuter lĂ„ng â bjöd hon pĂ„ "Please stay", sĂ„ nĂ€ra en riktigt stark poplĂ„t hon kom. Kanske var lĂ„ttiteln riktad till henne sjĂ€lv den ocksĂ„, lite till hade hon gĂ€rna fĂ„tt stĂ„ pĂ„ scenen.