En muttrande, korpulent och knarrig gubbe, fullkomligt briljant gestaltad av Timothy Spall, gör entré i ett hus i 1840-talets England någonstans. Så inleds Mike Leighs nya film, av många tolkad som ett förtäckt självporträtt. Inte vet jag hur det är med det, men i båda fallen är det frågan om äldre herrar och egensinniga konstnärer, där bildens kompositioner av ljus och mörker är själva essensen i uttrycken.
Den excentriske landskapsmålaren William Turner (1775–1851) blev både hyllad och ifrågasatt under sin livstid. Mike Leighs film skildrar de sista åren av hans liv, den period då hans tavlor fick mer upplösta motiv, målade i en teknik som förebådade impressionismen. De prydliga och naturalistiska naturscenerierna blev suddigare i konturerna. Klart att inte alla av dåtidens mer prydliga konstförsåsigpåare insåg Turners storhet i detta. Men detta skildras mer i filmens periferi.
Mike Leigh och fotografen Dick Pope har i filmen återskapat några av de händelser och miljöer som inspirerade William Turner. Till exempel när Turner låter sig surras vid en båtmast för att uppleva en snöstorm eller som när han fick se krigsfartyget Temeraire bogseras till sin sista vila, som sedan resulterade i den ikoniska målningen ”The Fighting Temeraire”. För några år sedan utsågs den till det främsta brittiska konstverket någonsin.
Men mest handlar den här filmen om Turners sista år i livet och hans omvittnat komplicerade kvinnohistorier. Till exempel hade han en utomäktenskaplig historia med en kvinna i samma stad som resulterat i två döttrar. Hon tittar då och då in och talar ilsket om hur synd de är om dem som inte får ta ekonomisk del av Turners framgångar. Han vistas ibland under annat namn hos en sjömansänka - varför då, undrar man, är hans kändisskap för tungt att bära? - Och hemma i huset med ateljen har han en trotjänarinna. Hon älskar honom, stumt och undergivet och han utnyttjar henne tanklöst. Det sistnämnda kvinnoporträttet är nog Leighs egen komplettering.
Timothy Spall grymtar sig igenom det mesta i rollen som konstnären, fångar ändå både hans komplicerade psyke och hans strävan efter skönhet i bilden. Och som nästan alltid när det gäller brittisk film är omsorgsfullheten och detaljrikedomen stor när det gäller miljöerna och rollbesättningen ypperlig ner i minsta biroll. Mesta behållningen har kanske den konstintresserade. Men det räcker egentlighen att ha sett någon av Turners bilder för att slås av den intelligent skildrade kontrasten i filmen mellan konstnären själv och hans uttryck.