"Sicario" börjar explosivt. Under ett tillslag mot ett knarkhus upptäcker FBI-agenten Kate Macer (Emily Blunt) att väggarna döljer en massgrav. En efter en radar de inplastade liken upp sig bakom panelen. Upplevelsen skakar om Kate i grunden, och hon bestämmer hon sig för att göra allt för att ta fast gärningsmännen.
Alltså ansluter hon sig till en specialinsats ledd av CIA, riktad mot knarkkartellens överhuvuden i El Paso. Vid sin sida har hon ledaren Matt (Josh Brolin) och den mystiske Alejandro (Benicio del Toro). Ganska omgående inser hon att målet med resan är ett annat än vad hon trodde. Och hon får inga svar – på någonting. När hon frågar Alejandro, lika lågmäld som iskallt brutal, om knarkkartellers inre logik svarar han: "Du frågar mig hur en klocka fungerar. Håll koll på tiden du bara."
Den till en början idealistiska Kate finner sig själv i rollen som alibi för ett projekt med mycket vaga konturer. Allt vad lag och rättssäkerhet åsidosätts när målen helgar medlen. Men var ska hon själv dra gränsen? Om moralen utgör den ena vikten i vågskålen så kan vare sig hon eller tittaren komma undan den uppfordrande motvikten: de skändade liken.
Med "Sicario" har kanadensiske Dennis Villeneuve, som tidigare regisserat bland annat "Prisoners" och "Incendies", gjort en rakt berättad genrefilm enligt Hollywoods mallar. Den är så effektiv, så dovt dunkande, så återhållet aggressiv, så molande obehaglig, att jag sitter och längtar efter att få komma hem och krama om min dotter. Kate och Alejandro är dessutom två underbart svårtydda och komplexa rollfigurer, gestaltade av en Blunt och en del Toro på höjden av sin förmåga.