Digital teater
Titel: Min mamma
Av: Seluah Alsaati
I rollerna: Yoel Escanilla, Gloria Tapia
Regi: Affe Ashkar
Uppsala stadsteater/digital föreställning
Finns det något mer laddat kärleksförhållande än det mellan en ung man och hans mamma? Det är en relation med många bottnar som präglar för livet. Det gör väl relationen med en pappa också, men i den här nyskrivna pjäsen, ”Min mamma”, är pappan frånvarande. Han har lämnat mamman att ensam försörja och förbereda fem barn för vuxenliv. En heroisk ensamuppgift.
Pjäsens 17-åriga Pablo, gestaltad av Yoel Escanilla, inleder med en monolog. ”Bror, ingen guss kommer någonsin att vara bättre än mamma”, säger han, stadigt förankrad på scenen. Som skådespelare är Yoel Escanilla ny, men han har en karriär som rappare att luta sig mot. Han talar rytmiskt, likt en spoken word-poet. Replikerna är späckade med förortsslang.
Så snart Gloria Tapia gör entré på scenen i rollen som Pablos mamma och det hela övergår till en dialog, blir replikväxlingen mer vardagsnära. Hon pratar som vilken ensamstående och trött mamma som helst som försöker nå sin tonårsson. Gloria Tapia glöder i rollen, brister ibland ut i känsloladdade haranger på spanska.
Pjäsen bygger på intervjuer som regissören Affe Ashkar och Yoel Escanilla har gjort med 15 unga män. Varifrån dessa kommer framgår inte, men pjäsens Pablo berättar om småkriminalitet och ett dramatiskt polisingripande hemma. Han berättar också om skam och skuld i förhållande till mamman. Känslor som inte är lätta att hantera när självkänslan vacklar.
Jasminda Asplund Blancos scenografi är enkel. Tejpbitar på golvet markerar rummen i en lägenhet och minner om Lars von Triers film ”Dogville”(2003) och Carl Javés dokumentär”Rekonstruktion Utöja”(2018). Ett visuellt grepp för att påminna om att det är en rekonstruktion av verkligheten vi är med om. Som i all effektiv dramatik försvinner ändå snart känslan av illusion.
Denna lilla korta pjäs, blott fyrtio minuter, har en fin emotionell tyngd och går ofta rakt in. Som avstamp till klassrumsdiskussioner är den rena brukspjäsen.
Föreställningen är i kammarformat med många närbilder. Den slutar som en söndagsskoleberättelse, men är det inte sådana slut vi behöver? Hellre det än de betydligt värre sluten, när frustrerade unga män skjuter ihjäl varandra.