Drama
Titel: Family time
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Ria Kataja, Elina Knithilä, Leena Uotila
Regi: Tia Kuovo
Speltid: 114 min
Betyg: 3
Snart är det dags. Tiden på året då folk går man ur huse för att sammanstråla med sina nära och kära, med eller mot sin vilja. Vilket tillfälle passar bättre för att sätta krisande familjerelationer under lupp?
Systrarna Susanna och Helena åker hem till sina föräldrar med sina familjer. Helena är nyseparerad, Susanna är olycklig i sitt äktenskap, morfar dricker för mycket och mormor försöker hålla alla nöjda. Artigt umgås de med varandra, men när tomten gått hem, morfar sovit av sig fyllan och julmaten är uppäten är alla ivriga att återvända hem till sitt.
För att fånga just den här familjens dynamik placeras kameran i olika delar av rummet, där den får stå och observera. Tagningarna är som regel långa. I stället för att skruva upp konflikterna låter långfilmsdebutanten Tia Kuovo familjens konturer sakta framträda genom att försjunka i deras anekdoter, beteenden och vardaglighet. Det är ett djärvt berättargrepp som vittnar om Kuovos formsäkerhet och tillit till publiken. Det är bara att tacka och ta emot.
Däremot ställer jag mig frågande till filmens andra del, som utspelar sig efter julfirandet och följer familjemedlemmarna på deras olika håll. Den närmast socialpsykologiska ansatsen går förlorad när ensemblen splittras. Men så var den redan splittrad – filmens tycks landa i att karaktärerna, åtminstone de vuxna, varken kan leva ut i sina familjekonstellationer eller på egen hand. Kärnfamiljens tillknäppthet och skam har satt sina spår.
"Family time" har beskrivits som tragikomisk men drar ärligt talat mer åt det tragiska. Samtidigt är tonen vardaglig. Med sitt socialrealistiska patos är den starkast som oförblommerad skildring av alkoholism och av den utdragna förtroendekris som utspelar sig mellan alla inblandade i skuggan av sjukdomen. Barnbarnet Hilla bär på en oumbärlig roll som genomskådare av skådespelet kring hennes morfar, men hade behövt mer utrymme. När hon uttrycker att han förstör julstämningen lyssnar faktiskt de andra.
Den nyktra formen och de subtila händelseskiftningarna gör tyvärr att flera av karaktärerna upplevs lite bleka – filmen får inte riktigt den känslomässiga bäring som den hade behövt. Om den kommer att bli en framtida julklassiker återstår därför att se, men sannolikt kommer en och annan att vrida sig av igenkänning.