Det har hänt något med Christian Kjellvander. Den försynte alt country/singersongwriter-“farbrorn” som med orubbligt allvar och en sammetsdraperad, bråddjup röst behagligt vaggat konsertbesökare till drömska upplevelser har transformerat sig. Att hans live-persona har muterat sig kommer emellertid inte som någon stor överraskning med tanke på att han släppte sitt, faktiskt, bästa album någonsin i höstas, där det råa, organiska, tagit över och nått en ny artistisk nivå, fjärran den på senare år lite snävt gjutna formen han rört sig i. Låtarna på “Wild hxmans” kryssar inte i några rutor, albumet går sin egen väg och varje spår växer fram i sina egna självförsörjande bubblor.
Men allvaret är givetvis intakt. Han är sig lik, även om hårfästet börjat fly för glatta livet, vilket han ju inte är ensam om … Det tar någonting i stil med åtta låtar innan han säger någonting till publiken (“Tack ska ni ha”), och blicken är oftast fäst någonstans snett ovanför oss som står framme vid scenen, som om han har något otalt med någon borta i baren. Men precis som tidigare: han behöver inte etablera någon direkt kontakt för att vara intagande. Låtmaterialet är för starkt och det vilar liksom en air av imponerande orubblighet över honom. Det är en fördel om man gillar sånt.
Men ingen går på en Kjellvanderkonsert för att uppleva publikfrieri. Däremot för att få känna den där rösten gro i själen och få ens sinnevärld att blomma. Och det gör den med besked den här lördagskvällen. En tidig höjdpunkt är nya “The thing is” vars närmast metalliska mellanspel av Kjellvander och hans följsamma band skickar chockvågor genom lokalen. Om inte annat för hur elektrisk Kjellvanders uppenbarelse är, iförd kavaj och blanka krokodilskinnskor vevar han på som besatt. Helt väsenskilt från senaste gången undertecknad såg honom 2015 tillsammans med Klara-ThereseKjellvander, då jag undslapp mig kalla honom för en “Neil Young på valium” i sin yvigaste stunder. Helgens uppträdande var rena krevaden i jämförelse, ett jordskred av effektmättat gitarrspel och en – låt vara introvert – inlevelse med närmast sträng, nästan farlig, blick från vår tidigare så stillsamme vän.
Avslutningen av ordinarie set med en extra eldigt avrundad version av tiominutaren “Curtain maker” är kvällens mest drabbande upplevelse. Det står sig inte länge, då den gamla fina hålla handen-dängan “Oh night” får en frapperande tuff mangling.
Det har hänt något med Christian Kjellvander. Han är helt enkelt bättre än någonsin.