Vad är det som händer i Marguerite Duras romaner? Karaktärerna rör sig planlöst genom hus och trädgårdar, på gator och vägar. Handlingen är inte det primära hos Duras utan fokus ligger på det outtalade och antydda. Karaktärerna är inte heller viktiga. Man kan säga att huvudpersonen i hennes böcker är skrivandet, språket.
Duras betraktas som en av 1900-talets mest betydande författare, även om hon också har sina hätska kritiker. Efter debuten 1943 skrev hon en strid ström av romaner, noveller, filmmanus, pjäser. Hon regisserade också egna filmer, till exempel "Hiroshima min älskade". Tre böcker av Marguerite Duras har getts ut på svenska denna vår: romanen "Vicekonsuln" och de båda korta texterna "Horan på den normandiska kusten" och "Atlantmannen". Det visar att hon är en levande författare som hela tiden finner nya läsare.
Duras föddes 1914 i Gia Dinh (tidigare namn på Saigon) i Franska Indokina, nuvarande Vietnam. Hon lämnade Gia Dinh som nittonåring för att aldrig återvända. Men i sina böcker återvände hon ständigt till uppväxtmiljön i Sydostasien. Upplevelsen av orättvisorna i de franska kolonierna kom att prägla författarskapet liksom den asiatiska hettan och fuktigheten. Det var en hetta som associerades med ett latent begär och ett explosivt våld som var både psykologiskt och politiskt.
"Vicekonsuln" kom ut 1965 och har inte tidigare översatts till svenska. Duras menade själv att det var en central bok i hennes författarskap. Här upptäckte hon ett språk för det outtalde och antydda. Hon gjorde senare en filmversion av romanen med titeln "India Song". Första meningen lyder: ”Hon vandrar, skriver Peter Morgan.” Morgan är en författare som befinner sig på franska ambassaden i Calcutta och ”hon” är en mångtydig gestalt i romanen. Här kopplas skrivandet och vandrandet samman genom en gåtfull kvinnlig gestalt. Det visar sig att det handlar om en tiggerska men denna gestalt får även representera nöden och fattigdomen i Indien och romanskrivandet. Skrivandets vandring genom sinnestillstånd.
Atmosfären i "Vicekonsuln" domineras av hettan i Calcutta. Den påverkar alla européer. Hos Anne-Marie Stretter, den franska ambassadörens vackra men uttråkade hustru, leder hettan till att hon söker kärlek från unga älskare. Den blir en bild för hennes libido. Hos vicekonsuln av Lahore, som attraheras av henne, leder hettan till irrationella vredesutbrott. Hettan symboliserar också kolonialismen som utgör en samhällsordning byggd på hänsynslös exploatering.
Tiggerskan bildar berättarcentrat i boken. Karaktärerna måste förhålla sig till denna gåtfulla kvinna på ett eller annat sätt. Hon är orosmomentet i de vita européernas privilegierade tillvaro med cocktailpartyn och erotiska äventyr. Genom sin närvaro ifrågasätter hon deras ytliga livsstil. Därför blir "Vicekonsuln" en politisk roman om nödvändigheten att se orättvisorna i världen och handla. Att se och identifiera sig med tiggerskan – parian, samhällets utstötta, de anonyma fattiga folkmassorna i Indien och Asien. Men européerna sitter fast i kolonialismens exploaterande system. "Vicekonsuln" kan sägas handla om olika former av galenskap: erotisk, psykologisk, politisk. Människor blir som galna av Indiens tryckande hetta.
De båda korta texterna "Horan på den normandiska kusten" och "Atlantmannen" utgår från två av Duras återkommande intressen: teatern och filmen. Den första skrevs sommaren 1986 då hon bearbetade sin pjäs "Dödssjukdomen" för Schaubühne i Berlin. Samtidigt skildras det problematiska förhållandet till hennes älskare och sekreterare Yann, alltså Lemée Yann. Resultatet blir en text om skrivande, åtrå och våld, en central tematik i författarskapet. Yann beter sig irrationellt och skriker hela tiden åt henne. Det är ett skrik som plågar Duras men som samtidigt driver på skrivandet. Det finns ett masochistiskt drag i hennes författarskap och personlighet.
"Atlantmannen" kan läsas som ett filmscenario som bygger på en film inspelad på franska atlantkusten 1981. Här blir det tydligt att skrivandet och filmandet för Duras utgjorde två moment av samma konstnärliga aktivitet: att med objektiv kyla registrera olika slags skeenden. I slutet av texten formulerar hon sitt credo: ”Jag tror att jag bara är fäst vid vad livet inte skänker en …”