Från dess att öppningsspåret ”Allas sak” droppar in med sitt porlande sound tills rökiga psykedelian i ”Sova” släcker albumet i andra änden – Dungen är som Dungen alltid är. Och det är som alltid bra. Jag struntar i att Ejstes påpekar att det här är en bandhistoria och att det är annorlunda nu. Det är det inte, lyssnaren känner garanterat igen sig bland folkrock, popsnickerier och väna stämmor. Men faktiskt så är de instrumentala låtarna särskilt njutbara, som i "Franks kaktus" där flöjtmelodin är trolskt effektiv.
Bästa spår: "Flickor och pojkar"