I Brad Peytons nya dumfilm ”San Andreas” drabbas Kalifornien av världens största jordbävning. När den är över, och man tänker att det är dags för en fördjupning av storyn och porträtten, slår ett ännu värre skalv till. Och efter det världens största tsunami.
Frosseriet i skyskrapor som smulas sönder och människor som störtar genom luften borde inte ha några problem med att morska upp eventuella Al Qaida-veteraner till en filmcirkel.
Vad är det som går under i ”San Andreas” syndaflodsfantasi? Filmens stora hatobjekt, en kapitalist som låtit bygga San Fransiscos högsta byggnad (ja, symboliken är... ändamålsenlig), tycks representera det mesta av den samtida amerikanska synden. Det värsta är väl hans brist på manlighet (lite tanig, kostymklädd, feminina drag) och att han inte helgar familjen (han har valt karriären framför att skaffa barn). Det yttersta beviset på båda de här sakerna är när han, i rädsla för sitt eget liv, lämnar sin styvdotter fastklämd i en bil.
Hans motsats är räddningspiloten Ray (Dwayne Johnson), en preverbal muskelmassa som letar efter sin försvunna dotter Blake (Alexandra Daddario) och längs vägen oavbrutet räddar väna kvinnor i nöd (filmen stammar fram samma typ av scen gång på gång). Dessutom tjuvkopplar han bilar och kapar flygplan och surfar på tsunamin i motorbåt.
I slutet av filmen, när Los Angeles och San Fransisco ligger i ruiner, zoomar kameran in på den sargade amerikanska flaggan. Och så en röst: "Nu bygger vi upp allting på nytt."