Konsert
Uppsala kammarsolister
Orangeriet, Örbyhus slott
11 augusti 2021
Örbyhus Slott bjöd onsdag-torsdag på dubbla konserter med Uppsala Kammarsolister. Jag hade möjlighet att höra den första, en riktig goding: Brahms första stråkkvintett och Mozarts klarinettkvintett. Sistnämnda verk grep tag i mig rejält för länge sedan. Första satsen utgjorde bakgrundsmusik till en fransk film. Trots att den i filmen framfördes i ett säreget arrangemang för blåsarkvintett överskuggade musikupplevelsen helt den lättviktiga filmen. Snart hade jag inköpt LP-skivan (i originalsättning). Jag har den kvar – den har följt mig genom åren och är fortfarande en källa till ständig glädje. Självklart försöker jag också höra stycket live så ofta som det går.
Klarinetten var inte ett vanligt konsertinstrument på Mozarts tid och den fick sin nuvarande form kort före Mozarts död. Han hann komponera några stycken för det nya instrumentet på uppmaningar av sin gode vän klarinettisten Anton Stadler. Stadler hade haft del i instrumentets konstruktion som bland annat möjliggjorde spel några toner lägre än vad tidigare versioner av instrumentet klarade. Och visst ryser man när klarinetten tar de där låga tonerna – "that's where the money is", som en amerikansk smörsångare ska ha sagt.
Klara Hellgren deklarerade Kammarsolisternas glädje över att äntligen få spela inför "riktiga människor" som hon sade och spelglädjen var stor. Klarinettkvintetten gjordes till lätt, generöst flödande dansant musik. Alla musikerna gjorde förstklassiska prestationer. Klarinettisten Margreet Houtman var en perfekt lagmedlem med en mjuk, underbart okonstlad ton i sitt instrument. Lösgjorda från en äldre tradition av strikt regelbunden rytm unnade ensemblen sig den frihet från partituret beträffande rytm och tempo som gör att det som skapas blir levande musik.
Brahms första stråkkvintett i F-Dur spänner över många känslolägen och Kammarsolisterna återgav dem alla med inlevelse men utan överdrifter. Framförandet hade hela tiden en positiv klangbotten, även om anvisningarna i partituret kan tas som en inbjudan till dramatik. Nu tilläts inga tunga, känsloladdade utbrott dränka melodik och harmonik. Kanske några Brahms-fans misstyckte, men verket framträdde i denna gestaltning som ett verkligt feel-good stycke som kompletterade den ca 100 år äldre Mozartkompositionen perfekt och fullbordade en härlig musikkväll!