Drottning i halvfigur - igen

De stora världsomseglingarnas, religionskrigens och nationalstatens århundrade då den moderna människan ser dagens ljus, är ständigt föremål för fascination. Författare och konstnärer tar sig an den väldiga perioden, gräver och utforskar. Ett av de mest imponerande, svenska försöken är Göran Tunström Försök med ett århundrade, som gavs ut postumt år 2003. Boken dyker gång efter annan upp i mina tankar under läsningen av Matthis studie. Även om Tunströms projekt var skönlitterärt, tycks de dela samma ambition, att ur en rad synvinklar ringa in och förstå en era. Tunström hann aldrig färdigställa sin text. Boken är mer av ett utkast, än en färdig roman. I Matthis populärvetenskapliga studie däremot ligger allt på plats, stringent och välordnat, utan överraskningar. Volymen är nätt och lättläst, en utmärkt inledning för den som vill bekanta sig närmare med några den svenska stormaktstidens mest färgstarka personligheter.

Men vad är det med detta århundrade som är så lockande? Svaret bör sökas att det är nu det moderna Europa tar form, liksom den moderna filosofin, konsten och vetenskapen. På senare tid har dock sextonhundratalets modernitet kommit att ifrågasättas. Ett tecken i tiden är att man börjar göra upp med dess mest omhuldade gestalter. Föreställningen Kristina på Uppsala Stadsteater förra året var ett briljant dekonstruerande av legenden Kristina, drottningen som lämnade Sverige för Rom och katolicismen.
Matthis verkar lite i samma anda. Maria Eleonora. Drottningen som sa nej är en tunn men koncentrerad bok om en människa som behandlats illa i historieskrivningen. Som fått sitt främsta, men därtill kanske mest förvrängda porträtt i sin dotters självbiografi. Varför, frågar Matthis, ägnar drottning Kristina en sådan stor del av sina memoarer till att racka ner på modern? Och hur pålitliga är egentligen en sexårings minnesbilder?

Vem var hon då, Maria Eleonora av Brandenburg, som hämtades hem från Tyskland och fördes till det lilla landet i norr för att bli Gustav den II Adolfs äkta hälft, och som med tiden blev en viktig kulturimportör och mecenat. I historieböckerna skildras hon som en hysterika, en kvinna som galen av sorg efter sin makes död stänger in sig och dottern i ett av svart sammet draperat rum och gråter länge och högljutt. Myterna om henne är många. Matthis spräcker hål på dem en efter en. Som den pikanta anekdoten om det kungliga hjärtat i guldskrinet - en skröna för vilken änkedrottningen fått plikta dyrt. Efter konungens död på slagfältet i Lützen år 1632 valde man sonika att avlägsna hjärtat från den döda kroppen. Organet placerades, helt enligt dåtidens seder och bruk, i en hjärtkapsel som sedan transporterades separat till Stockholm. Makabert, jo visst, men ett vanligt inslag i begravningsceremonierna på sextonhundratalet, åtminstone om den döde var av kungligt blod.

Försöket att kontextualisera och historisera, och därmed porträttera drottningen i sitt rätta sammanhang fungerar dock inte riktigt. Maria Eleonora får aldrig framträda i helfigur, utan skyms av andra, mer konturskarpa gestalter. Det är synd, eftersom ambitionen att lyfta fram henne ur skuggorna är beundransvärd. Förklaringen kan dock ligga i materialet självt. Det finns helt enkelt inte så många källor. Och eftersom Matthis inte bedrivit någon direkt självständig källforskning, utan baserar sig på en redan traderad historieskrivning, förvisso modern och uppdaterad - Peter Englund, Eva Hættner-Aurelius, Gunhild Kyle, Beata Losman och Karin Tegenborg Falkdalen är de forskare som citeras mest - hamnar Maria Eleonora än gång i bakgrunden.

Matthis, skall det sägas, är generös mot tidigare forskning. Här äras de som äras bör. Initierat och skickligt avtäcks vidare de komplicerade relationerna mellan makt och kön i det tidigmoderna samhället. Att vara änkedrottning verkar inte ha varit någon lätt match, särskilt inte då man har det svenska rådet och den skarpe Axel Oxenstierna emot sig. Efter krigarkonungens död hade Maria Eleonora blivit ett ok man gärna slapp. Herrarna ville att hon lämnade riket innan dottern Kristina, Sveriges blivande regent, hann bli vuxen. Änkedrottningen drevs dock långsamt på flykten, i hela fjorton år höll hon ut. Som Matthis skriver: "Om Maria Eleonora hade varit den svaga och hysteriska kvinna som historieskrivningen velat ha henne till, borde det väl ha gått snabbare än så?"