Efter sexton år längtade Per Texas Johansson tillbaka till musiken. Han sade upp sitt jobb som narkossköterska för att spela in en CD och genomföra en turné med det nyskrivna material som han hade samlat på sig. I fredags avslutade han turnén i Uppsala med musik från CD:n ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”, titeln en påminnelse om hans dagliga väg till och från jobbet på Huddinge sjukhus.
Sexton år är en lång tid men det går en rät linje från den egensinniga musik som Texas spelade vid sekelskifter och den han spelar nu, den är en logisk utveckling av musikaliska drag som alltid varit karakteristiska för honom. Han har frigjort sig ännu mer från alla konventioner, använder jazzens strukturer när det passar honom och skapar annars nya. Några av de skönaste numren är nästan helt befriade från takt och rytm, musiken flyter fram i långa svepande slöjor som han och de andra bandmedlemmarna turas om att väva. Andra nummer har tvärtom en mycket markerad rytm. Ofta lägger Texas själv grunden med ett tema på bara ett par takter som han upprepar stycket igenom under det att han överlämnar till sina kamrater att bygga ut och improvisera över dem. Titelnumret t ex blir en perfekt illustration till den monotoni som en räcka arbetsdagar utgör och man hör i klarinettens tema de många pendlarnas steg som travar dit och så tillbaka igen.
Bandets sammansättning på turnén och på cd:n är också oortodox. Ingen bas i rytmsektionen, endast trummor som Konrad Agnas trakterar med stor skicklighet. Rytmen markeras dessutom vid behov eftertryckligt av Mattias Ståhl på vibrafon och marimba och Johan Lindström på steel guitar när de inte gör sina hisnande soloutflykter. Sammansättningen passar bra till musiken som på ibland oväntade sätt tar tillvara varje instruments möjligheter och särdrag.
De låtar som jag helst minns är ”Det nya”, ett melodiskt vandrande stycke där varje instrument spelar sin egen melodislinga; ”Narkos”, som börjar i ett drömlikt tillstånd med glidningar på steel guitar och en skälvande marimba, via en atonal altklarinett övergående i ett rytmiskt lufsande; och ”Kometen”, ett nästan naturlyriskt stycke. Ralf Lundsten unplugged?
Med sin gamla hit ”Alla mina kompisar” och nyskrivna ”Skuggan”, ett Ellington-inspirerat, mäktigt, mycket rytmiskt stycke sade Per Texas Johansson adjö. Vi säger ”välkommen tillbaka”!