Ingrid, spelad av Ellen Dorrit, har förlorat sin syn i en plötslig och gåtfull ögonsjukdom. Nu drar hon sig inåt i sitt eget skal. Hon vill inte lämna hemmet och hänger sig åt fantasier och drömmar, sittande vid sin favoritplats vid fönstret. Eller i soffan framför datorn där hon skriver berättelser eller kanske till och med manus till denna film.
Hennes röst är filmens berättarröst, sval och dröjande likt en mjukt saxofonsolo i en jazzballad. Hon berättar hon hur hon upplever tillvaron, vad hon är rädd för och vilka fantasier hon har. Som att till exempel hennes man Morten inte alls går till jobbet på morgonen utan sitter tyst i en stol och iakttar vad hon gör. Fantasierna syns ibland i bild, men bilerna sveper in i vartannat. Det blir när filmen fortskrider allt svårare att hålla isär vad som kanske är fantasier från vad som möjligen kan vara Ingrids verklighet.
Kanske är Einar, som är ensamstående, porrsurfande och arbetslös, en person i en av hennes tankar, kanske finns han i verkligheten. Han är förälskad i en granne, svenska Elin, som spelas av Vera Vitali. Hon är i sin tur ensamstående förälder till en pojke - eller vänta, plötsligt är det en flicka i samma ålder som hon håller i handen. Raskt har sceneriernas förutsättningar bytts ut. Det som tidigare var ett pojkrum i blått har blivit ett rosablommigt flickrum.
Allt glider och flyter och alldeles glasklar är verkligen inte Ingrid och Mortens relation. Kanske är han otrogen med Ingrid och kanske med några till.
Tempot är långsamt och drömskt och har en poetisk valör. Den här filmens surrealistiska stämningar påminner om Louis Buñuels filmer från 1970-talet, men ”Blind” liknar ingen annan norsk film jag sett. En del bilder är som målningar i sin komposition och de kan växla snabbt, inom samma tematik men med delvis utbytta beståndsdelar eller personer.
Det är en mycket originell och lovande regidebut för Eskil Vogt, som tidigare gjort manus tillsammans med norsk films kanske mest namnkunniga regissör i våra dagar, Joachim Trier (bland annat till ”Oslo, 31 augusti”)
Filmen är en lek och ett gäckande med flera av våra sinnen, och förmedlar att ”ser” gör man inte nödvändigtvis med ögonen. Men att mer skikt finns i människor än vad som går att se utanpå.