Redan i inledningen kändes det som att Talib Kweli fysiskt var på väg att krypa ur beteckningen som ”medveten hiphopartist”. Det var rakt och brutalt, det var ett långfinger i refrängen och bortsåg man från avsaknaden av ett entourage som skrek obsceniteter, spritflaskor och samplad skottlossning skulle det ha kunnat vara vilken gangsterrappare som helst som stod på scenen.
Men det var bara det första intrycket. Snart trädde de invecklade textraderna och old school-refrenserna fram. Albumet ”Prisoner of conscious”, som till slut släpptes förra året, vittnar om Talib Kwelis vilja att slippa ut från facket han låsts in i, men blir samtidigt något av en paradox eftersom själva ifrågasättandet av definitionen gör honom ännu mer upplyst.
Den här kvällen blandade han korkade rader om att vilja knulla hela natten med intellektuell briljans. Men det var det senare som dominerade. Jätteobekväm kan han heller inte vara. Då skulle han rimligen jobba mer på att bryta med sin tidigare verksamhet.
En Talib Kweli-konsert handlar istället om att skapa hedniskt röj med hjälp av ren briljans. Hypersmarta textrader, till hypersmarta beats och hypersmarta samplingar av allt från klassisk hiphop, soul och reggae till The Beatles. Kweli fick snabbt den i början sommarsega publiken att studsa runt framför scenen och sjunga med samtidigt som han undervisade om vilka som är hiphophistoriens bästa producenter, viktigaste artister och vilken som är den bästa promarijuanalåten (Rick James ”Mary Jane”). Med sin universitetsföräldrauppfostran i ryggen är han den där drömläraren som får eleverna att engagera sig och ta in kunskap utan att ens tänka på att de befinner sig i ett klassrum.
Den alternativa hiphopen ligger förstås i skuggan av den kommersiella (annars skulle den inte vara alternativ) men den har ändå stort inflytande i hiphopvärlden. Och där är Talib Kweli en av de största. Katalin i Uppsala kändes alldeles för litet för att husera något av den digniteten, särskilt när semestertiderna gjorde att det bara var halvfullt. Talib Kweli själv kunde knappast ha brytt sig mindre. Hypertaggad från början till slut stod han för den kanske största hiphophändelsen på Uppsalamark någonsin. ”Vad fan hände egentligen?”-ansiktsuttrycken i publiken när han kliver av scenen var talande.