I sin erinran till ”Ett Drömspel” skriver Strindberg: ”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.”. Lägg till lösnäsor och du har commedia dell’ arte-gruppen 123 Schtunk i ett nötskal. Gruppen, som gjort sig känd för sina dråpliga tolkningar av teaterns stora klassiker, sitt häcklande av sin publik och sina improvisationer, har nu i Strindbergs drömska och existentiella drama om mänsklighetens belägenhet ett stoff som kan vara kongenial – eller katastrofal – för deras uttrycksform. Men det funkar ju, inte minst tack vare publikens oförtrutna lust att spela med.
Josefin Andersson spelar guden Indras dotter Agnes i en gul klänning som påminner mig om Dorothy i ”Trollkarlen från Oz”. Med minimala, men så effektiva, scenografiska lösningar presenteras Agnes nedstigande till jorden och efterföljande vandring genom människornas tragedi: ett draperi bakom vilken kostymbytena utförs, dörren med väpplingar och en träbänk. Tidigt väljs också medlemmar ur publiken ut som ”offer” för gruppens tidvis ganska råa hån och dessa ”oskyldiga” skrivs nästan sömlöst in i det övriga spelet. Två herrar bjuds upp på doktorspromovering – det undgår inte Schunkarna att Uppsala är en akademikerstad – och ett ungt par i publiken vigs.
Lasse Beischers samspel med Josefin Anderson löper som ett urverk. Hon, med sina bitska och retsamma utfall och han, trots att han verkar tappa masken ibland, hakar på och låter infallen spelas ut. Tekniker-Thomas (Thomas Påhlsson) låter inte avtryckarfingret på ljudeffekterna vila när barnet ska vyssjas till sömns. Dick Karlsson gör den klistrande Kristin med krabbgång och på svårplacerad nasal dialekt och den optimistiske Officeren, som lika nasalt ropar efter sin Viktoria. Det är en så till synes enkel humor men i verkligheten svårbehärskad. Schtunkarna klarar det galant, trots en viss temposänkning under publikinteraktionerna.
Trots åtskilliga omtagningar, improvisationer, avbrott och små djävulskaper gruppen sinsemellan så är ändå Strindberg med hela vägen ut. I en handfull musiknummer genljuder några av tematikerna i pjäsen, väldigt löst tolkade visserligen, till bland annat tonerna av hiphop, samba och showtunes.
Ledmotivet i pjäsen är att det är synd om människorna. Med 123 Schtunk kan man inte göra annat ä att skratta åt eländet.